Ny bloggadress

Jag har bytt bloggadress och skriver numera på

http://hogeruds.com/

Välkommen dit!

Ett hållbart Lund - tankar om friskvård, delade turer och jämställda löner

Utan alla de människor som varje dag vårdar äldre, lär våra barn att läsa och skriva, klipper våra gräsmattor, lagar mat till skolan, hämtar våra sopor, utan dem skulle vi inte ha någon kommun.
Tyvärr tycker jag att vi under en lång följd av år har sett hur de allt tuffare tiderna har satt spår bland våra anställda. För nedskärningar får konsekvenser. Konsekvenser i form av stress, magont, sömnbrist, känslor av otillräcklighet och ökande sjuktal. När färre ska göra samma eller fler och nya arbetsuppgifter räcker man helt enkelt inte till. För man vill ju göra ett bra jobb. Och då tar man övertiden, stressen och arbetsbelastningen. Men det borde inte vara så.

Jag träffade socionomer för någon vecka sedan och lyssnade på just deras beskrivning av sin arbetssituation. Om arbetsbelastningen och stressen. Jag slogs av vilket fantastiskt engagemang som fanns för arbetet och människorna man möter i ett sådant arbete. Men visst borde man väl som anställd ha tid att fundera lite utanför måsten och balanskrav? Visst borde man kunna ta ut sin inarbetade flextid?Och det är inte bara socionomerna som ger signaler om stressig arbetsmiljö.

Hur ska vi hantera framtiden? Hur ska vi få unga människor att vilja satsa på en framtid inom kommunal verksamhet när bilden vi ger är otrygga anställningar och sjukskrivningar? Lund måste bli hållbart, även för våra anställda. Vi har några förslag på förändringar för att driva på den utvecklingen.

Det kan vi genom att anställa fler som kan göra jobbet. Genom att ge alla möjlighet till friskvård på arbetstid. Den borgerliga majoriteten i Lund bestämde att friskvårdstimmen skulle tas bort. Anledningen sades vara att anställda inom skola, vård och omsorg har liten möjlighet att använda förmånen och att detta är orättvist. Att alla inte har samma möjlighet ”löstes” med att ingen får möjligheten. Istället för att försöka komma åt problemet med att få använder sig av en förmån tar man helt enkelt bort den för alla. Friskvård bidrar till att man mår bra, orkar mer och lever längre. Friskvård förebygger ohälsa och minskar sjukfrånvaron. Minskad sjukfrånvaro är inte bara bra för arbetstagaren, det ger också arbetsgivaren lägre kostnader för sjuklön.

Vi behöver få igång arbetet med att jämställa lönerna. Genom medvetna satsningar lyckades vi minska klyftorna, men vi hade fortfarande en bit kvar till målet: Att utbetala lika lön för likvärdigt arbete. Vi skriver 2014. Det är dags att se till att även våra anställda kvinnor får betalt efter kompetens, inte kön.
Vi måste avskaffa de delade turerna inom vård och omsorg. Att jobba tio timmar på en dag med en paus mitt i allt på tre eller fyra timmar – låter det som ett bra koncept? Hur känns det i kroppen efter en sådan helg? Givetvis är man helt slut och det sociala livet blir också väldigt begränsat till ett fönster mitt på dagen. När passet är slut är det dags att gå hem och sova innan man ska vara på jobbet igen för nästa skift. Systemet känns som taget ur en skildring av äldre arbetsförhållanden – innan åttatimmarsdagen fick inträde på svensk arbetsmarknad. Många av våra kvinnliga anställda inom vård och omsorg arbetar under just sådana förhållanden. Det är dags att ändra på det.

Att höra eller inte höra

Idag beslutade den borgarliga majoriteten i Lund att bygga i Borgareparken och på Svenshögsskolans skolgård. Trots att det pågår en utredning om Svenshögskolans framtida behov som det givetvis hade varit bra att ta med i arbetet. För att se helheten. Trots att man kan tycka att de vore en smal sak att enas om att skolgården borde fredas – barnen behöver ju utrymmet.

Protesterna från de boende i området har varit omfattande, högljudda och uthålliga. Demonstrationer har genomförts, aktionsgrupp har bildats, protestlistor skrivits, brev och telefonsamtal har skickats till ledamöter i fullmäktige. Motståndet är stort mot bygget och från majoritetens sida säger man att man har hört kritiken. Men man verkar inte ha lyssnat. Från socialdemokraternas sida har vi varit tydliga. Vi vill inte bygga på skolgården och inte heller i parken.

Som gammal Varbergsbo går tankarna till turerna kring Gerlachska huset. Palatset var ett av Sveriges mest imponerade och påkostade byggnader både inne i byggnaden och utvändigt. Diskussionerna var högljudda och opinionen mot att riva huset var stort bland många Varbergsbor. Min mor pratar fortfarande om det – en stor kultur- och byggnadshistorisk skandal. Om statyerna, väggmålningarna och det vackra som försvann. Tanken var att ägaren till huset, Kungsmässan AB, skulle riva huset och bygga köpcenter – men det tillät inte detaljplanen. Alltså revs huset mot folkets protester och resultatet var i många år en parkeringsplats i centrala Varberg.

Det gick prestige i det menar folk. Att politikerna valde att istället för att lyssna på opinionen och argument om kulturella och historiska värden styras av prestigen. Man hörde åsikterna, men lyssnade inte på dem.

Valets bistra väckarklocka

”Fröna växer sakta under ytan. Dom trivs där det är fuktigt, mörkt och kallt. Först när bladen börjar synas kan man se att det är ogräs överallt. Men om man tittar bort inget hör, inget ser hur vet man då. För hör man inget, finns väl ingenting. Och det, man inte ser, finns säkert inte till” (Valet, Mikael Wiehe).

De randiga lägeruniformerna i montern var genomborrade av kulhål omgivna av blodfläckar. Min kamrat från SSU bryter ihop när han ser kläderna. Det ofattbara som skedde i nazisternas koncentrationsläger i Mauthausen i Österrike blir plötsligt levande och konkret. Mauthausen. Förtvivlan, svält och hårt arbete.
Högar av tillhörigheter från människor som fick avsluta sina liv för tidigt. På grund av främlingsfientlighet hat och nazism.
Glasögon, skor, pennor, vigselringar, fotografier, småplock. Inga större saker – utan saker som ryms i en resväska. En väska packad till dödens väntrum.

Vi skrev 1997. Vi var en busslast med SSU:are som var på resa i Österrike för att träffa utbilda oss i hur vi kan arbeta motrasism och för jämlikhet.
Studiebesök varvades med praktiska politiska övningar. Studieresan till koncentrationslägret var ett sätt att göra det fruktansvärda tydligt – att göra det ofattbara begripligt. Det fungerade. Jag kan fortfarande inte glömma känslan som slog emot mig eller de intryck jag tog med mig därifrån. Kanske borde fler få resa dit.

Valet av Österrike var ingen slump. Jörg Haider och främlingsfientliga FPÖ hade stark medvind. Med en populistisk och främlingsfientlig politik gick dom rakt in i människornas hushåll. 1999 drev paritet en kampanj mot ökande kriminalitet och missbruk av socialbidrag och hävdade at tillegala invandrare låg bakom missbruket. Populistiska floskler spred sig som en löpeld genom riket och FPÖ fick 27 procent av rösterna i valet. Vi tappade andan då – och nu kan vi konstatera att nazister är invalda i europaparlamentet. De främlingsfientliga partierna växer i Europa och här hemma.
Vi har mycket att göra för att försvara demokrati och alla människor lika värde.

”Idag tar rasisterna en. Imorgon så tar dom kanske två. Frankrike tar dom med storm. Vem vet när det är dej, dom ger sej på. Vakna upp. Fatta mod. Börja se dej omkring. Bli inte en av dom som bara står där sen och säger att jag visste ingenting”.

Om kokta grodor, hoppande skåningar och sjukvård

Talet jag höll på första maj i Lund

Mötesdeltagare
Jag har funderat lite över politiskt engagemang. Vad det är som har fått generationer av Socialdemokrater att engagera sig i kampen för ett mer jämlikt samhälle.
Vad det är som mig så förbannad när jag ser vad det borgerliga styret har gjort med vårt samhälle och vår fantastiska välfärd.
Eller vad det är som får oss att stå här idag. Att fortsätta kämpa. Att inte ge upp.
Jag tror att det beror på att vi alla har en sak gemensamt. För oss finns det inget alternativ.
Politiskt engagemang är nämligen ingen tanke för oss.
Det är en övertygelse
Om att en annan ordning behövs.
Om att alla är lika mycket värda.
Och faktiskt är politisk övertygelse livsnödvändigt vilket utvecklingen de senaste åren här i Skåne har visat.

Jag tänkte tala en stund om det - den skånska sjukvården.
Sjukvården är på en och samma gång en plats för både hopp och hopplöshet.
Det är oftast där, i mötet med vården, vi människor får de allra bästa och de allra tyngsta beskeden. Det är här våra barn kommer till världen och det är också här en del av våra släktingar slutar sina liv.
Jag har de senaste månaderna varit på flera besök i den skånska vården. Som politiker, som besökare och som prao.
Jag har träffat läkarsekreterare, sjuksköterskor, undersköterskor, läkare, patienter och chefer. Alla dom som vårdar, lindrar, botar, plåstrar, lugnar. De som vakar vid sidan av döende. De som hjälper barn till världen. De som alltid finns när vi behöver dom.
Den professionalism och den medmänsklighet som finns är helt otrolig. Det arbete som utförs är fantastiskt. Varje dag, varje natt.
Allt detta sker inte på grund av, utan trots den styrande majoritetens härjningar de senaste sju åren.

För mötesdeltagare…
Den skånska vården befinner sig i kris.
De senaste sju åren har moderaterna styrt Region Skåne med stöd av övriga borgerliga partier och Miljöpartiet.
Det är sju år som har präglats av nedskärningar.
Larmrapporter varvas med viten från arbetsmiljöverket och granskningar från socialstyrelsen.
Socialstyrelsen konstaterar att patienter har dött på grund av resursbrist.
Borgarna bemöter det hela med att tala om att allt är fantastiskt. Och visst är det ju viktigare med låga skatter än att satsa på sjukvård?
Onkologer går ut i pressen och talar om att de inte kan garantera patientsäkerheten.
Vi Socialdemokrater skriker att vi måste lyssna på larmrapporterna och ta dem på allvar.
Borgarnas svar är att kalla det för tidningsankor.
Och sedan skär man lite till.
700 miljoner kronor. Bara i år.

Och krisen får fortsätta medan den borgerliga ledningen räknar på nästa sparbeting.
Trots att dom bär allt ansvar för den kris vården befinner sig i.
En kris som innebär att gamla människor tvingas ligga i korridorerna för att det inte finns några vårdplatser.
En kris som innebär att kvinnor som är på väg att föda barn får beskedet att förlossningskliniken är full.
Var god dröj.
En kris som innebär att sjukvårdspersonalen själv blir sjuk av den dåliga arbetsmiljön.

Men
Vårdkrisen handlar inte bara om pengar.
Den handlar om ett sällsynt dåligt ledarskap från moderaterna och deras stödpartier.
De har glömt bort att personalen är vårdens viktigaste resurs.
Stora omorganiseringar genomförs. Kliniker flyttas hit och dit.
Som pjäser på ett schackbräde.
Inte för att man vet att det skulle bli bättre för personalen eller patienterna. Men kanske kan man spara in en liten slant genom flytten. Åtminstone för tillfället.
Och fungerar inte det kan man ju alltid vräka ut någon tandläkarklinik till vrakpriser. Eller lägga ut lite mer verksamhet privat. Snabba pengar och kortsiktig vinst.
Och vad händer här om borgarna får styra efter höstens val? Kommer planerna på att dela upp verksamheten mellan Malmö och Lund resa sig som en Fenix ur askan?
Kommer vi stå här om fyra år och undra hur det en gång så välkända lunds lasarett gick från att vara en krona bland universitetssjukhus till att bli en förväxt vårdcentral?

Mötesdeltagare
Vi tar gärna över stafettpinnen.
Vi kan ge tydliga besked. Inga fler ogenomtänkta omorganisationer.
Vi behöver två fullvärdiga sjukhus i både Malmö och Lund.
Det är dags att sätta stopp för nedskärningarna. Det räcker nu.
Vi kräver mer resurser till vården och lovar att satsa 900 miljoner mer – med start redan i höst.
Tillsamans med beskedet från Stefan Löfven i veckan om ytterligare 264 miljoner till Skåne kan vi dessutom anställa 2000 till under mandatperioden.
Vi kan öppna vårdplatser istället för att stänga dom.
Vi kan satsa på vården istället för att lämna allt åt råttorna.

Mötesdeltagare
Om en groda får ligga länge i en gryta med gradvis varmare vatten så blir den till slut kokt. Den hoppar inte ut för att slippa döden – för den vänjer sig.
Precis som vi vänjer oss vid rapporter om överbeläggningar, vårdplatsbrist, patienter i korridoren och kvinnor som föder barn i en taxi mellan Lund och Malmö för att det inte finns tillräckligt med platser på KK.
Nedskärningar blir regel och personalen springer på knäna.
Och arbetsmiljöverket dömer ut ännu ett vite på grund av usel arbetsmiljö.

Kamrater!
Det är drygt 130 dagar kvar till valet.
Det är dags för förändring. En förändring som inte kan komma en dag för tidigt.
Det är dags att få skåningarna att hoppa upp ur grytan innan det är för sent.

Hundra miljoner hit eller dit - tankar om årsredovisning och budget

Årsredovisningen är nästan som déja vu.
Varje gång har svaret från borgerligheten varit samma mantra, ”Lund är fantastiskt, här finns inga problem”, ”vi ligger högt i mätning X, Y och Z” och favoriten ”oppositionen bara svartmålar”. Likadant var det i kväll när vi diskuterade årsredovisningen.

Jag är inte ute efter att svartmåla. Däremot ser jag saker som behöver förändras. Och då vill man ju givetvis framföra det.

Inte mycket om mörka moln på horisonten i form av mögelskadade skolor, larmarapporter om lärares arbetsmiljö eller hur man ska tackla fortsatt ökande sjukfrånvaro. Tvärtom kom ansatser till att förklara ökad sjukfrånvaro på 10 procent med en influensaepidemi. En dyr influensa i så fall – sju miljoner kronor kostade den.

Vi har identifierat den enorma utmaning som skolan står inför de kommande åren, en stressad arbetsmiljö, lärare som allvarligt funderar på att lämna yrket, problem med nyrekrytering och fallande skolresultat i Sverige och även i Lund.

Vi har sett och försökt angripa problemen inom äldreomsorgen där bl.a. bristen på personal riskerar att försämra livskvaliteten för den generation som faktiskt har tagit det här landet från bondesamhälle till välfärdsstat.
Vi har talat om problemen inom socialtjänsten där ord som hemlöshet, drogmissbruk och barnfattigdom, som tidigare var nästan okända i Lund, har blivit vardag. Där nedskärningarna har minskat möjligheten till förebyggande arbete. Där utmaningarna ser ut att bli ännu större inför 2015. På frågorna om hur man ska tackla att budgeten inte kan tillgodose verksamhetens behov kom inga svar.

Däremot kom en kommentar om att vi har stått i den här salen och diskuterat hundra miljoner hit eller hundra miljoner dit från Folkpartiet. Troligtvis syftande på budgetdebatten och skillnader i olika skattesatser. För mig är hundra miljoner inget vi kan ha eller mista. Det är en ansenlig summa som skulle innebära mycket för kommunens verksamhet. Inte minst för de verksamheter som ser ut att få ett oerhört kärvt ekonomiskt läge framöver. De som riskerar underskott på över 30 miljoner – för den verksamheten och de medborgare son behöver den skulle nog hundra miljoner till i totalen innebära en hel del.

Budget är inte bara siffror. Det är ett verktyg för att ge medborgare och verksamhet den service i form av tex utbildning och vård som behövs. I det läget kan hundra miljoner hit eller dit faktiskt vara det som avgör huruvida en person får god vård, en skola som ser alla barn och har en god arebtsmiljö för lärarna, fritidsaktiviteter, gröna parker och hela cykelbanor, utbyggd missbruksvård, mer resurser för åtgärder mot hemlöshet eller inte.

Alla har rätt att påverka - tankar efter Lunds ungdomsting

Ungdomen är framtiden säger mången politiker. Trots det tycker många av ungdomarna - åtminstone om man ska lyssna till de diskussioenr jag var med på idag på Lunds ungdomsting, att dialogen mellan politiker och ungdomarna är närmast obefintlig.
Hur ska man veta var man ska engagera sig - om man inte vet vad de olika partierna tycker, eller var politikerna finns eller gör?
Och varför ska man engagera sig politiskt över huvud taget?

För mig blev politiskt engagemang livsnödvändigt. Jag växte upp i ett område präglat av mångfald. Vi var alla lika mycket värda. Men ändå var vi så olika. Jag kunde aldrig förstå vad det var för naturlagar som gjorde att vissa av mina skolkamrater hade råd att åka på treveckors semester till medelhavet medan barn från andra sidan cykelbanan fick nöja sig med en tur till badstranden i Varberg eller en cykelsemester i Danmark. Vissa ärvde kläder från sina äldre syskon och andra hade nya märkeskläder. Och vissa följde aldrig med på skolutflykter när man behövde ha med sig pengar till fikat. Vissa åkte aldrig till Liseberg på sommaren.

Det var först i skolan som jag såg att en del hade mer än andra. Att vissa räknades lite mer. Att i jämförelsen med andra föddes olikheterna. Alla fick inte lika många chanser och många fick inte ens en första. Jag såg att tillvaron var orättvis, och det kan jag inte acceptera. Inte då och inte nu. Att ta den politiska kontakten var för mig inte så svårt. Min bästa vän släpade dessutom med mig till SSU och jag kände mig genast hemma. Jag var ung, arg och ville ha rättvisa. Vi skulle förändra världen. Arg och engagerad är jag fortfarande - även om jag har tvingats acceptera att det nog tar tid att förändra samhället så kan jag inte ge upp.

Men i den förändringen förlorar vi en massa kloka funderingar och ideer om vi inte tar tilllvara på de unga människornas vilja och tankar. Att ungdomar inte känner sig sedda av politiken är ett allvarligt problem. Både för ungdomarna och politikerna. Det är inte bara en rättighet för de ungas röster att höras i politiken - det är också en möjlighet för oss som beslutsfattare att få de ungas perspektiv och åsikter i frågor som rör ungdomar. Alla åsikter är lika värdefulla. Men det rä nog så att vissa får skriak lite högre för att höras. Det är kanske på tiden att vi som är vuxna istället blir lite bättre på att lyssna?

Jag tror att vi behöver fler forum för möten mellan unga och vuxna. Ungdomstinget är en bra mötesplats men jag skulle vilja se fler. Om ungdomarna känner att deras åsikter inte kommer fram måste vi fundera över hur vi kan skapa fler platser för samtal mellan olika åldrar. I skolan eller på fritiden. Ett sätt att som ungdom få sin röst att låta lite högre är givetvis också att engagera sig i ett politiskt ungdomsförbund. Då är men inte längre bara en röst utan tillsammans flera tusen som talar om samma åsikt. När Anna-Lena 16 år talade om vad hon tyckte kanske det var ganska enkelt för dåvarande statsminister Ingvar Carlsson att slå dövörat till. Men när flera tusen medlemmar i SSU sa samma sak - ja då lyssnade till och med statsministern. Och fortfarande var det ju min åsikt - även om fler delade den.