Föräldrauppror, ekonomi och en liberals syn på att gå från ord till handling

Vi som sitter i Kommunstyrelsen i Lund blev livligt uppvaktade under och efter gårdagens sammanträde. Utanför sessionssalens fönster hade en samling av arga föräldrar och barn samlats för att protestera mot de nedskärningar som har pågått under sex års tid i Lunds skolor.  

Under parollerna ”sluta spara, barnen är i fara” och ”sluta skära vi vill lära” väntade en hel hop utanför stadshuset på oss ledamöter. Vi som valde att inte smita ut bakvägen fick dessutom en möjlighet att diskutera den kommande budgeten och eventuella effekter av den för skolan med de (med all rätt) upprörda föräldrarna.  Budgeten, som räknas upp med två procent, täcker ju inte de kostnader som verksamheten kommer att ha 2013 – eftersom priser och löner förväntas öka med 2,7 procent kommer det att saknas 0,7 procent. Det innebär att man tvingar fram nedskärningar i verksamheten, exempelvis i skolan, som redan har fått dra åt svångremmen under flera års tid. Trots detta påstår man att skolan är prioriterad. Man tar sig för pannan.

Från socialdemokraternas sida har vi föreslagit en budget där full kompensation ges – vilket vi behöver höja skatten med 40 öre  ( 60-70 kr per månad för medelinkomsttagaren)  för att kunna göra. Eftersom vi instämmer med föräldrarna – det måste bli ett stopp på nedskärningarna. Varför ska barnen betala för en skattesänkning med sin utbildning och sin framtid?

När barn och skolnämnden i Lunds stad behandlade de ekonomiska ramarna var även Folkpartiet (genom Lars Hansson) helt inne på att full kompensation var nödvändig för verksamheten. Lars Hansson markerade tydligt att det måste bli ett stopp för besparingar på skolans område. Det är glädjande tycker jag, för det räcker nämligen med att Folkpartiet (egentligen behövs bara tre ledamöter) röstar emot borgarnas budget på sammantärdet i juni för att skolan och andra verksamheter ska kunna slippa fler nedskärningar. Och Folkpartiet hävdar ju ofta skolpolitik som något av deras paradgren. I dagens Sydsvenskan kan man dock läsa att det är tveksamt om Folkpartiet kommer att gå från ord till handling i juni.

På journalistens frågor svarar Hansson följande.

”Lars Hansson, är du nöjd med kommunstyrelsens beslut?
– Självklart inte. Jag kan ställa upp på att vi behöver ha en återhållsam kommunal ekonomi, men man borde tagit hänsyn till skolans speciella situation med reformpaketen och den nya läroplanen.

Är du beredd att rösta emot alliansens budgetförslag i fullmäktige?
– Det beror mycket på hur det ser ut i fullmäktige. Jag kommer inte att göra gemensam sak med något av våra fem oppositionspartier. Och det är inte säkert att jag ens tjänstgör när beslutet tas – budgetfullmäktige – budgetfullmäktige pågår mellan 8.30 och 22.30 i två dagar, så vi tjänstgör i skift”.

Min tolkning måste vara att det kommer att finnas ledamöter i kommunfullmäktige som egentligen inte vill rösta igenom fler nedskärningar, men ändå kommer att göra det eller hålla sig borta när deras hjärtefrågor behandlas. Jag kan tycka att det vore bättre att vara på plats och påverka framtiden istället – att hålla gå från ord till handling och faktiskt stå för vad man tycker även vid skarpt läge. Men det kanske är för mycket begärt att kräva någon form av koppling mellan åsikter och politisk praktik av framträdande liberaler?

Arbete och utbildning

Idag presenterade  jag och Anders Almgren, även han oppositionsråd i Lund, socialdemokraternas budget för Lunds kommun.  Den röda tråden är att budgeten ska rusta oss för framtidens utmaningar genom arbete och utbildning. Genom en rad förslag ska skolorna stärkas och kommunens konkurrenskraft bli ännu bättre. Kulturlivet ska ges förutsättningar att leva och blomstra, fritidsgårdarna ska kunna hållas öppna och våra äldre ska få en värdig vård och omsorg.

Vi prioriterar jobben främst och kan konstatera att vårt förslag ger 175 fler kommunala helårsarbetare, ett bättre stöd till näringslivet och utbildingar som rustar barn och unga för morgondagens utmaningar. För dig som vill läsa mer kan du göra det på Lunds arbetarekommuns hemsida.

Funderingar om vi, dom och människosyn

Vi och dom. Eller vi tillsammans. Två helt olika utgångspunkter för hur man vill se på sin omgivning och samtid – och gemensamma framtid. Med ett klubbslag bestämde Kommunstyrelsens borgerliga majoritet att säga upp avtalet med Lunds Integration-Främjande Samarbetsorganisation (LIFS), och därmed deras bidrag om 600 000 per år.

Pengarna har gått till deras radio- och TV-station samt ge ut en tidning. Genom radio, TV och tidningen har de skapat en länk mellan olika grupper i samhället och på så sätt varit ett ansikte utåt för integrationspolitiskt arbete i Lunds kommun. En länk mellan nysvenskar från världens alla hörn och infödda. En länk mellan vi och dom. Ett vi. Detta är något som de flesta borde se som en värdefull verksamhet kan man tycka.

Men efter nära en timmes diskussion, där vårt yrkande om att starta en utvärdering och förbättrad dialog för hur man skulle arbeta framöver, dessvärre föll, framkom inget konstruktivt. Det framkom inte heller på vilket sätt det skulle främja integrationen eller dialogen mellan LIFS och kommunen att säga upp avtalet och dra in ersättningen.

Vi föreslog att Lunds kommun inte skulle säga upp avtalet utan istället i lugn och ro tillsammans med företrädare för LIFS och även andra integrationsfrämjande föreningar se över hur det integrationspolitiska arbetet ska bedrivas framöver. Att det vore bättre att först utvärdera och sedan ta ställning till hur man ville gå vidare med avtalet. Och att en sådan diskussion måste föras i en dialog med berörda föreningar.

Men istället framfördes synpunkter om att ”det har visat sig att nya föreningar inte attraheras av LIFS” eller att ”det är falangstridigheter i organisationen”. Det är möjligt – men då gäller det att hitta en lösning på hur fler ska attraheras istället för att strypa en välfungerande verksamhet. För närradion och informationsverksamhet – som bidraget från kommunen ska bekosta – fungerar utmärkt.

Anledningen till uppsägningen måste då vara en annan. Men trots en lång diskussion var det ingen som riktigt satte fingret på det eller uttalade det. Men känslan av att en bister och mörk människosyn fick närvaro i rummet var påtalande. En människosyn som bottnar sig i ett vi och dom tänkande, där alla som inte är vi ska betraktas med misstänksamhet till dess att motsatsen har bevisats. Vore det inte bättre att istället utgå från att samhället är något vi alla bygger tillsammans och att den mörka, misstänkliggörande människosynen inte hör hemma i beslutsfattandets rum. Låt oss hoppas att den inte kommer tillbaka.

Kvinnors dubbla börda

För några decennier sedan dök de upp. Nyliberalismens domedagsprofeter som förkunnade att idén om välfärdsamhället var förlegad. Offentlig sektors tillväxt utmålades som ett problem och svenskarna utpekades som överkonsumerande fuskare. Bilden av den gemensamma sektorn som en ineffektiv, byråkratisk och frihetsbegränsande koloss satte sig i folks medvetande, även i socialdemokratiska läger. Sedan början av 1980-talet har politiker, oavsett färg, ansett att de välfärdens utgifter ska hållas under strikt kontroll. Genom att minska anslag och kostnadsuppräkningar har inflation och löneökningar gjort att resurserna till verksamhet har minskat. Lösningen på de problem detta förde med sig framställdes som självklar – markandsanpassning. Den fria marknaden blev ledstjärnan och konkurrensutsättning av offentlig sektor ett huvudnummer.
Konkurrens skulle skapa effektivitet och personalen skulle få det bättre. Kvinnorna, som dominerat den offentliga sektorn, skulle välja bland flera arbetsgivare och på så sätt pressa upp sina löner och arbetsvillkor. Men privata entreprenörer förstod snart att ska det skapas vinst i personalintensiv verksamhet är ett sätt att minska personalen. Och besparingarna skulle klaras genom effektivisering. Den offentliga sektorn var inte sen att följa efter. Man skulle ju konkurrera på marknaden. Så blev personalen reducerad till en kostnad att spara in på. Men med nedskärningarna kom stress, sjukskrivningar och känslor av otillräcklighet. Fram tonar en arbetssituation fylld av hårt slit kombinerat med krav på stor lojalitet. Som lök på laxen förs diskussioner om höjd pensionsålder och att fler arbetade timmar behövs. Många kvinnor inom vården, skolan eller omsorgen klarar knappt av att arbeta till sin 65 årsdag. Tunga lyft, skiftarbete, stress och en känsla av otillräcklighet förkortar ofta yrkeslivet med åtskilliga år. När röster för bättre löner och pensioner höjs bland de anställda blir motargumenten att så höga skattehöjningar mäktar vi inte med, det är för stora grupper, det blir för dyrt.
Resonemanget grundar sig i en syn på offentlig sektor som en stor kostnadspost, inte en tillgång. För de sjuka, äldre och svaga. För våra barn och ungdomar. För vår samtid och gemensamma framtid. Kvinnorna får betala dubbelt, både som anställda och som de som mest märker av den krympande offentliga servicen. Inom kvinnokollektivet har vi kärnan i dagens arbetarklass, precis som det alltid har varit. Vi har ett stort och viktigt politiskt arbete framför oss; att tydliggöra hur kvinnor drabbas i en värld där våra arbeten och våra löner ständigt ifrågasätts. Marknadskrafterna kan inte skapa det goda samhället. Vi måste föra fram en politik som sätter människan före marknaden, ingen annan kommer att göra det. Det är vår uppgift att hindra att dessa nyliberala idéer får permanent fäste hos det socialdemokratiska partiet och dess förtroendevalda.

Talskriveri

Sitter och skriver tal inför 8 mars. Om kvinnor och män, rättvisa och jämlikhet som trots att det borde vara en självklarhet är så långt borta. Passar på att lyssna på en av mina personliga favoriter.

Även kungligheter får barnbidrag

I dagens DNkan man läsa om att Viktoria och Daniel "måste" ta emot barnbidrag när tillökningen är ett faktum. Man undrar om det var en nyhet för DN att det allmänna barnbidraget är generellt och omfattar rik som fattig i det här landet. Det är väl inte heller särskilt uppseendeväckande eller ens upprörande att det är så. En första tanke hos många kan vara att det kan tyckas märkligt att de inte kan välja att avstå från barnbidraget - de har knappast behov av det. Om man däremot funderar över varför man har valt ett generellt bidrag blir det hela lite mer begripligt. En anledning som angavs när bidraget infördes var att man inte ville få en koppling till degamla fattigvården. Man ville inte stigmatisera, stämpla de som fick bidraget som fattiga. Det handlade om att undiva ett nytt fattigstöd. Att barbidraget utgår till alla har också effekten att det Har en bred legitimitet hos många. Dessutom, om det nu är så att de unga tu inte vill behålla barnbidraget är det väl inget som hindrar dem att betala tillbaka pengarna till staten. Även om dom "måste" få barnbidrag, måste de väl knapapst behålla det.

Ingen garanti att anställda får ta över

Blir allting verkligen bättre, effektivare och billigare och det drivs privat? Det är en fråga som fler politiker borde ställa sig istället för att utgå ifrån att det är någon form av naturlag. För det är verkligen inte självklart att privat är billigare, effektivare och bättre – varför skulle det vara så? Varför är det hela tiden så att den som hävdar att offentligt är bättre än privat ska försvara sin ståndpunkt – varför utkrävs inga långa motiveringar från privatiseringsivraren?

Idag kommer Vård- och omsorgsnämnden att fatta beslut om att införa en så kallad utmaningsrätt inom nämndens ansvarsområde. I praktiken innebär det att ett privat bolag, en privatperson eller en grupp av privatpersoner har rätt att föreslå att i princip vilken verksamhet som helst ska upphandlas. Socialdemokraterna i Lunds kommun motsätter sig självklart förslaget eftersom det kommer att leda till ytterligare privatiseringar av äldreomsorgen i Lunds kommun. Utmaningsrätten innebär att den som så önskar har rätt att föreslå en verksamhet som man anser att man kan driva med bättre resultat eller till lägre kostnad än kommunen. Om vård- och omsorgsnämnden anser att det är möjligt med stöd av lag och lämpligt att denna verksamhet ska upphandlas så kommer så att ske.

 Det finns alltså ingen garanti för att exempelvis personalkooperativ som kommer med initiativet i slutänden är de som vinner upphandlingarna och får rätt att driva verksamheten.

Varför ska kommunens skattebetalare bekosta utredningar som ska se om kommunens egna verksamhet skulle lämpa sig för att upphandlas bara för att en person, en organisation eller ett företag har pekat ut en verksamhet och sagt – denna vill jag driva, jag utmanar kommunen!

Borde inte kommunen själv kunna avgöra vilken verksamhet som ska drivas i egen regi eller inte utan utmaningsrätt? Dessutom lovade den borgerliga under valrörelsen 2010 att inte medverka till ytterligare privatiseringar inom kommunens äldreomsorg.

Om man inte vill införa fler privatiseringar – varför ska man då införa utmaningsrätt?

Svaret på den frågan är: det ska man inte.

Sydsvenskan