Alla har rätt att påverka - tankar efter Lunds ungdomsting

Ungdomen är framtiden säger mången politiker. Trots det tycker många av ungdomarna - åtminstone om man ska lyssna till de diskussioenr jag var med på idag på Lunds ungdomsting, att dialogen mellan politiker och ungdomarna är närmast obefintlig.
Hur ska man veta var man ska engagera sig - om man inte vet vad de olika partierna tycker, eller var politikerna finns eller gör?
Och varför ska man engagera sig politiskt över huvud taget?

För mig blev politiskt engagemang livsnödvändigt. Jag växte upp i ett område präglat av mångfald. Vi var alla lika mycket värda. Men ändå var vi så olika. Jag kunde aldrig förstå vad det var för naturlagar som gjorde att vissa av mina skolkamrater hade råd att åka på treveckors semester till medelhavet medan barn från andra sidan cykelbanan fick nöja sig med en tur till badstranden i Varberg eller en cykelsemester i Danmark. Vissa ärvde kläder från sina äldre syskon och andra hade nya märkeskläder. Och vissa följde aldrig med på skolutflykter när man behövde ha med sig pengar till fikat. Vissa åkte aldrig till Liseberg på sommaren.

Det var först i skolan som jag såg att en del hade mer än andra. Att vissa räknades lite mer. Att i jämförelsen med andra föddes olikheterna. Alla fick inte lika många chanser och många fick inte ens en första. Jag såg att tillvaron var orättvis, och det kan jag inte acceptera. Inte då och inte nu. Att ta den politiska kontakten var för mig inte så svårt. Min bästa vän släpade dessutom med mig till SSU och jag kände mig genast hemma. Jag var ung, arg och ville ha rättvisa. Vi skulle förändra världen. Arg och engagerad är jag fortfarande - även om jag har tvingats acceptera att det nog tar tid att förändra samhället så kan jag inte ge upp.

Men i den förändringen förlorar vi en massa kloka funderingar och ideer om vi inte tar tilllvara på de unga människornas vilja och tankar. Att ungdomar inte känner sig sedda av politiken är ett allvarligt problem. Både för ungdomarna och politikerna. Det är inte bara en rättighet för de ungas röster att höras i politiken - det är också en möjlighet för oss som beslutsfattare att få de ungas perspektiv och åsikter i frågor som rör ungdomar. Alla åsikter är lika värdefulla. Men det rä nog så att vissa får skriak lite högre för att höras. Det är kanske på tiden att vi som är vuxna istället blir lite bättre på att lyssna?

Jag tror att vi behöver fler forum för möten mellan unga och vuxna. Ungdomstinget är en bra mötesplats men jag skulle vilja se fler. Om ungdomarna känner att deras åsikter inte kommer fram måste vi fundera över hur vi kan skapa fler platser för samtal mellan olika åldrar. I skolan eller på fritiden. Ett sätt att som ungdom få sin röst att låta lite högre är givetvis också att engagera sig i ett politiskt ungdomsförbund. Då är men inte längre bara en röst utan tillsammans flera tusen som talar om samma åsikt. När Anna-Lena 16 år talade om vad hon tyckte kanske det var ganska enkelt för dåvarande statsminister Ingvar Carlsson att slå dövörat till. Men när flera tusen medlemmar i SSU sa samma sak - ja då lyssnade till och med statsministern. Och fortfarande var det ju min åsikt - även om fler delade den.