Borgerlig jämställdhetspolitik

”De åtgärder som vidtagits för att motverka långvarig sjukfrånvaro har även de bidragit till ökad jämställdhet, eftersom kvinnor historiskt har varit överrepresenterade inom sjukförsäkringen. Framför allt slogs fler kvinnor än män ut från arbetsmarknaden via förtidspension, eller sjukersättning som det numera heter. Inflödet till sjukersättningen har sjunkit dramatiskt och är nu på samma nivå för kvinnor som för män. Detta kan på sikt komma att få betydande effekter på den ekonomiska jämställdheten”.

Texten kommer från bilaga fyra i budgeten. Det verkar som om regeringen verkligen menar att färre kvinnor kan få sjukersättning, eller det som i dagligt tal kallas förtidspension, är en seger för jämställdheten. Självklart är det så att när möjligheten till ersättning begränsas kraftigt så kommer också antalet som får ersättningen att minska dramatiskt. Det krävs ingen större begåvning för att inse det. Och visst är det så att fler kvinnor än män var förtidspensionerade och långtidssjukskrivna.
Vän av ordning måste dock fråga sig om det är så att dessa kvinnor blir friskare för att ersättningen försvinner för dem? För hur skulle ett minskat antal som får sjukersättning annars gagna den ekonomiska jämställdheten?

Lite våghalsigt kanske, men kan man inte tänka sig att det var själva sjukdomen som tog bort arbetsförmågan? Att sjukdomen inte försvinner för att ersättnigen gör det – och att detta också syns i att fler människor tvingas få ekonomiskt bistånd till sin försörjning. Att inflödet till sjukersättningen har sjunkit och är på samma nivå för kvinnor som för män beror snarare på att möjligheten att få ersättning beskurits kraftigt. En inte helt orimlig slutsats är då att fler kvinnor än män bir utan ekonomiskt ersättning trots sjukdom.

Det kan givetvis få betydande effekter på den ekonomiska jämställdheten – men hur det gynnar ökad jämlikhet är åtminstone inte jag kroppad att begripa.

Bågen som aldrig spändes

” Det är skönare att lyss till den sträng som brast än att aldrig spänna en båge”.
Orden är Werner von Heidenstams och innebörden är, fritt tolkat, att det är bättre att visa handlingskraft och ha höga ambitioner än att inte våga, eller strunta i, att försöka.
Kultursektorn, fritidsverksamheten och idrotten har tvingats till stora nedskärningar sedan borgarnas valseger 2006. Och mer ska visst skäras ner om man ska tro att borgarnas budgetförslag går igenom på nämnden ikväll.

Verksamhetsbidragen för bildningsförbunden behöver t.ex. ett tillskott på 600 000 för att komma upp i 2011 års nivå, och då skriver ni trots allt 2013 på den budget som beslutas ikväll. Fler exempel är att det behövs tillräckligt verksamhetsstöd till Kulturmejeriet, underhåll av idrottsplatser, stöd till lovverksamhet, Lunds- ungdoms och hemgård, utvecklande av friluftsbaden, föreningsstöd för barn och unga, påbörjande av projekten med ett nytt ridhus och en skate- och aktivitetspark för att nämna några. Skateparken som det i diskussionerna i fullmäktige lät som om den var mer eller mindre på gång – när blir det av? Eller det ständigt diskuterade ridhuset som börjar bli som Godot – ni vet han som de där smågrälande männen stod på någon väg vid något träd och väntade på i den där Becketpjäsen. Han som inte dök upp där trots all väntan. Låt oss hoppas att det inte blir med ridhuset som med Godot. Att den som vill ska ges möjlighet att utveckla sitt kultur- eller idrottsintresse berikar inte bara den enskilde, utan hela samhället. Kultur är allas angelägenhet och därför måste så många som möjligt kunna delta.

Men den föreslagna budgeten ger en sådan tajt kostym att det är frågan om det ens finns någon sträng kvar att spänna på bågen. Det blev väl för dyrt för stunden.

Hur är det på insidan?

De senaste dagarna har diskussionerna gått varma efter att ansvariga politiker i Region Skåne blev nekade att diskutera med personalen hur situationen på deras arbetsplats såg ut. Det finns flera skäl till att det är ett stort problem. Att sätta munkavel på personalen gagnar inte någon. Som medborgare har man för det mesta ett intresse av att få reda på om det är något som är på tok inom sjukvården och som personal kan man också ha ett behov av att få tala om hur verksamheten fungerar (vilket man dessutom har rätt till i det här landet) .

 

Två av våra regionpolitiekr möter morgontrötta arbetare

 

 

Flygbladen

Som beslutsfattare i en politiskt styrd organisation är givetvis insyn i verksamheten och en kontakt med de anställda ett sätt att få en bra grund för sina beslut. Att som ansvarig politiker inte få träffa personalen för att få deras syn på hur det fungerar ”på golvet” är inte bara viktigt för att politikern ska få en bra bild av verksamheten – det är på sätt och vis också ett ansvar som ligger hos politikerna att hålla sig uppdaterade och ha en kontakt med personer i verksamheterna. Kontakter mellan anställda och politiker borde snarare uppmuntras, inte motverkas. Vi bestämde oss för att ta ett initiativ till dialog och begav oss därför i morse till Skånes universitetssjukhus i Lund. På plats delade vi ut flygblad med en uppmuntran om att höra av sig till oss socialdemokrater med åsikter och beskrivningar från arbetsplatsen. Jag hoppas på att många hör av sig.



Försörjningsstödet ökar när politiken smiter ifrån sitt ansvar

I Sydsvenska dagbladet den 21 augusti kunde vi läsa om att kostnaderna för försörjningsstöd i Lunds kommun har nått rekordnivåer. Inte sedan nittiotalskrisen har så många hushåll och personer varit beroende av pengar från socialförvaltningen för sin försörjning i Lunds kommun. Att tvingas leva på försörjningsstöd är ofta påfrestande. Varje utgift blir en prioritering och vardagens kostnader, till exempel mat, fritidsaktiviteter och nöjen beskärs kraftigt för den som lever med en inkomst på existensminimum.

I artikeln i Sydsvenskan förklaras det ökade antalet försörjningsstödsberoende med det osäkra ekonomiska läget. Ännu en gång får vi ett vittnesmål om hur den internationella ekonomin är orsak till allt snålare samhälleliga förhållanden i Sverige och i svenska kommuner. Givetvis resulterar den internationella krisen i fler arbetslösa och en minskad sysselsättning samt att företag läggs ner och en allmän räddhågsenhet råder.

Men den ökade mängden människor som tvingas till försörjningsstöd är också en direkt följd av det allt hårdare och kallare politiska landskap som Sverige har förvandlats till sedan valet 2006. Genom en politik som gör det svårare och tuffare att vara arbetslös och som minskar ersättningsnivåerna i A-kassa och sjukersättning blir nöden större och fler människor tvingas som en sista utväg söka försörjningsstöd. Att regeringen sedan kombinerar en tuffare politik mot de arbetslösa och sjuka med att inte vidta tillräckliga åtgärder för att skapa fler jobb och minska arbetslösheten gör inte saken bättre. Att lägga fler bördor på den som blivit av med sitt jobb skapar nämligen inte fler arbetstillfällen eller ökad sysselsättning. Det är ju knappast de enskilda personerna som har skapat den höga arbetslösheten. Att då tro att allt löser sig genom någon ”hungriga vargar jagar bäst” filosofi är både beklagligt och fel väg att gå.

Det staten och regeringen i själva verket gör är att föra över enorma kostnader på Sveriges kommuner i form av ökade försörjningsstöd. Det enda rimliga vore att Lunds kommun skickade en faktura till Regeringskansliet för att på detta sätt uppmärksamma hur hårdare krav och en obefintlig jobbpolitik skapar ökade kostnader.

Anna-Lena Hogerud, oppositionsråd (s) Lunds kommun
Peter Fransson, gruppledare (s) Socialnämnden i Lunds kommun


Publicerad i Sydsvenskan den 8 september 2012

En liten enkel fråga

I går ställde jag en enkel fråga till kommunalrådet Tove Klette (fp) i kommunfullmäktige                                                     

Den ökade mängden människor som tvingas till försörjningsstöd är delvis en följd av det allt hårdare och kallare politiska landskap som Sverige har förvandlats till sedan valet 2006. Genom en politik som gör det svårare och tuffare att vara arbetslös och som minskar ersättningsnivåerna i A-kassa och sjukersättning kombinerat med en obefintlig jobbpolitik blir nöden större och fler människor tvingas som en sista utväg söka försörjningsstöd. Det staten och regeringen i själva verket gör är att föra över kostnader på Sveriges kommuner vilket bland annat visar sig i form av ökade försörjningsstöd. Det rimliga vore att företrädare för alliansen i Lunds kommun uppmärksammade sina partivänner i regeringen om hur hårdare krav och en obefintlig jobbpolitik skapar ökade kostnader för Sveriges kommuner.

Min fråga till Tove Klette är därför:

Har du gjort dina alliansvänner i regeringen uppmärksammade på hur deras reformer skapar ökade kostnader för Sveriges kommuner?

Svaret jag fick, efter att hon frågat mig var jag varit de senaste sex åren, var, enligt min uppfattning, bl.a. att den kommunikation som fördes mellan kommunalrådet och hennes alliansvänner i Stockholm inte var något hon kände för att tala om för mig eller i kommunfullmäktige (varför förstår jag inte riktigt om vi nu har samma mål – att se till att reform efter reform inte följs av finansiering vilket gör att kommunerna får ökade kostnader hela tiden). Dessutom hävdade hon att regeringen hade en aktiv sysselsättningspolitik i och att bl.a. sänkta skatter och sänkt moms hade skapat nya arbeten. Att kostnaderna för försörjningsstöd var höga även 2001 nr det var en s-ledd regering, att lågkonjunkturen var orsaken och att politiken visst gav arbete.

Av det kan man dra många slutsatser.

Jag tycker att man måste se att försämringar i de nationella trygghetssystemen ger ett resultat som slår på lokal nivå. Och att det är ett problem. För två dagar sedan, den 28/8 kom SCB med nya siffror på arbetsmarknadsläget. 425 000 är siffran som nu är aktuell på antalet arbetslösa i ett Sverige som regeras av en regering som talat mycket om ”arbetslinjen”. Den höga ungdomsarbetslösheten finns kvar och ökar. Vi kan se att kommunernas kostnader för försörjningsstöd ökar och statens kostnader för a-kassan minskar. Att Moderaterna genom sina reformer har slagit sönder a-kassan och sjukförsäkringssystemet och därför tvingas många arbetslösa och sjuka människor att leva på försörjningsstöd. Kommunerna får ta över statens ansvar utan kompensation.

För självklart påverkar den nationella politiken den lokala. De två reformer som ofta lyfts fram som ett led i den förstärkta arbetslinjen, sänkt krogmoms och halvering av arbetsgivaravgift för unga, har ju inte heller gett den önskade effekten. Kvar står regeringen med en nota på ca 21 miljarder per år - men var är jobben? Av svaret jag fick måste jag också konstatera att svaret på min fråga måste vara nej. Att hon inte har gjort sina alliansvänner uppmärksamma på problemet och inte heller kommer agera för att göra något åt det. Det tycker jag är synd.

Bostadsbristen avgör

Det är på tiden att politiken tar sitt ansvar och ser problemet med bostadsbristen bland studenter och unga för vad det verkligen är.
 Nedan ser ni en insändare som jag och Anders Almgren, också oppositionsråd för Socialdemokraterna i Lund, fick publicerad i dagens Skånska Dagbladet.

Den 7 september är det Hälsningsgille på Lunds universitet. Höstterminen är då ett faktum och att staden vaknar upp ur sin sommardvala. Oavsett bakgrund är en sak säker för dessa studenter och för många andra lundabor: Bostadsbristen är ett stort och växande problem som också ökar stressen och pressen på studenterna.

Lunds universitet är en tillväxtmotor inte bara för Lund utan för hela Skåne. Universitetets utbildning och forskning bidrar starkt till att Lund år efter år kan hamna i toppen bland Sveriges tillväxtkommuner. Men hur länge kan vi lundabor räkna med att det ska fortsätta?
När universitetet planerar sina satsningar väger självklart bostadsfrågan tungt. Beslutet om att lokalisera flera nya utbildningar till Helsingborg gjordes delvis mot den bakgrunden. Man vågade helt enkelt inte ta risken att drabbas av ett minskat antal sökande på grund av bostadsbristen. Vi socialdemokrater har föreslagit i riksdagen att ett investeringsstöd för byggande av studentbostäder och hyresrätter införs. När det tidigare stödet togs bort efter valet 2006 fick det dramatiska effekter på nyproduktionen av hyresbostäder.

Men frågan om studenternas boendesituation är inte bara en fråga för den nationella politiska nivån. I Lund har vi socialdemokrater föreslagit en lång rad åtgärder för att öka byggandet av små och billiga hyresrätter i allmänhet och studentbostäder i synnerhet: framförallt har vi föreslagit att vårt eget bostadsföretag LKF ska bli en aktiv aktör på studentbostadsmarknaden på samma sätt som i flera andra kommuner. Vi vill också att kommunen ska föra en aktiv markpolitik så att de aktörer som vill bygga för studenter kan få tillgång till bra mark till rimliga priser.

Lund behöver sitt universitet och sina studenter, men universitetet och studenterna behöver också en betydligt aktivare politik. Om Lunds kommun tar sitt ansvar kan man skapa de bästa förutsättningarna för att fortsätta växa och utvecklas och generera välstånd, tillväxt och andra samhällsvinster.

Gågator – ja tack

Ibland kan det vara bra att se upp när man promenerar på gatorna i Lund. Undertecknad har förvisso emellanåt förmågan att vara lite tankspridd och fundersam och är kanske inte alltid den mest uppmärksamma det ska erkännas. Men frågan är om det hade varit till någon hjälp att vara mindre inne i sina tankar under dagens promenad med tanke på att jag trots allt inte har några ögon i nacken. Jag var på väg tillbaka till kontoret när jag plötsligt kände hur någon cyklade in i mitt högra ben. ”Jag har inga bromsar” sa personen ifråga (en student iförd vikingahjälm och toga – det är nollningsperiod) och cyklade vidare. Det var ju egentligen tur att personen inte körde fortare för då hade nog resultatet blivit mer än ett skrapsår och oljiga byxor.

Imorgon kommer en motion om att införa fler gångfartszoner och gågator i lund att behandlas i kommunfullmäktige. Jag tycker att det är ett bra förslag i vilket fall som helst – fler gågator gör centrum mer attraktivt och mysigt att strosa runt i. Dessutom kan det vara klokt att inte cyklister, bilar och fotgängare ska slåss om samma utrymmen i hela centrum. Frågan har stötts och blötts i flera år i Lund och valsat genom ett flertal utredningar. Det kan tyckas på tiden att det kommer fram några förslag på platser för fotgängarzoner och gågator i Lunds centrum. Inte bara för att risken för att bli påkörd minskar för disträa fotgängare, utan för att centrum blir mer livligt om man inte behöver kryssa mellan bilar och cyklister.