Kvinnors dubbla börda

För några decennier sedan dök de upp. Nyliberalismens domedagsprofeter som förkunnade att idén om välfärdsamhället var förlegad. Offentlig sektors tillväxt utmålades som ett problem och svenskarna utpekades som överkonsumerande fuskare. Bilden av den gemensamma sektorn som en ineffektiv, byråkratisk och frihetsbegränsande koloss satte sig i folks medvetande, även i socialdemokratiska läger. Sedan början av 1980-talet har politiker, oavsett färg, ansett att de välfärdens utgifter ska hållas under strikt kontroll. Genom att minska anslag och kostnadsuppräkningar har inflation och löneökningar gjort att resurserna till verksamhet har minskat. Lösningen på de problem detta förde med sig framställdes som självklar – markandsanpassning. Den fria marknaden blev ledstjärnan och konkurrensutsättning av offentlig sektor ett huvudnummer.
Konkurrens skulle skapa effektivitet och personalen skulle få det bättre. Kvinnorna, som dominerat den offentliga sektorn, skulle välja bland flera arbetsgivare och på så sätt pressa upp sina löner och arbetsvillkor. Men privata entreprenörer förstod snart att ska det skapas vinst i personalintensiv verksamhet är ett sätt att minska personalen. Och besparingarna skulle klaras genom effektivisering. Den offentliga sektorn var inte sen att följa efter. Man skulle ju konkurrera på marknaden. Så blev personalen reducerad till en kostnad att spara in på. Men med nedskärningarna kom stress, sjukskrivningar och känslor av otillräcklighet. Fram tonar en arbetssituation fylld av hårt slit kombinerat med krav på stor lojalitet. Som lök på laxen förs diskussioner om höjd pensionsålder och att fler arbetade timmar behövs. Många kvinnor inom vården, skolan eller omsorgen klarar knappt av att arbeta till sin 65 årsdag. Tunga lyft, skiftarbete, stress och en känsla av otillräcklighet förkortar ofta yrkeslivet med åtskilliga år. När röster för bättre löner och pensioner höjs bland de anställda blir motargumenten att så höga skattehöjningar mäktar vi inte med, det är för stora grupper, det blir för dyrt.
Resonemanget grundar sig i en syn på offentlig sektor som en stor kostnadspost, inte en tillgång. För de sjuka, äldre och svaga. För våra barn och ungdomar. För vår samtid och gemensamma framtid. Kvinnorna får betala dubbelt, både som anställda och som de som mest märker av den krympande offentliga servicen. Inom kvinnokollektivet har vi kärnan i dagens arbetarklass, precis som det alltid har varit. Vi har ett stort och viktigt politiskt arbete framför oss; att tydliggöra hur kvinnor drabbas i en värld där våra arbeten och våra löner ständigt ifrågasätts. Marknadskrafterna kan inte skapa det goda samhället. Vi måste föra fram en politik som sätter människan före marknaden, ingen annan kommer att göra det. Det är vår uppgift att hindra att dessa nyliberala idéer får permanent fäste hos det socialdemokratiska partiet och dess förtroendevalda.

Talskriveri

Sitter och skriver tal inför 8 mars. Om kvinnor och män, rättvisa och jämlikhet som trots att det borde vara en självklarhet är så långt borta. Passar på att lyssna på en av mina personliga favoriter.

Även kungligheter får barnbidrag

I dagens DNkan man läsa om att Viktoria och Daniel "måste" ta emot barnbidrag när tillökningen är ett faktum. Man undrar om det var en nyhet för DN att det allmänna barnbidraget är generellt och omfattar rik som fattig i det här landet. Det är väl inte heller särskilt uppseendeväckande eller ens upprörande att det är så. En första tanke hos många kan vara att det kan tyckas märkligt att de inte kan välja att avstå från barnbidraget - de har knappast behov av det. Om man däremot funderar över varför man har valt ett generellt bidrag blir det hela lite mer begripligt. En anledning som angavs när bidraget infördes var att man inte ville få en koppling till degamla fattigvården. Man ville inte stigmatisera, stämpla de som fick bidraget som fattiga. Det handlade om att undiva ett nytt fattigstöd. Att barbidraget utgår till alla har också effekten att det Har en bred legitimitet hos många. Dessutom, om det nu är så att de unga tu inte vill behålla barnbidraget är det väl inget som hindrar dem att betala tillbaka pengarna till staten. Även om dom "måste" få barnbidrag, måste de väl knapapst behålla det.

Ingen garanti att anställda får ta över

Blir allting verkligen bättre, effektivare och billigare och det drivs privat? Det är en fråga som fler politiker borde ställa sig istället för att utgå ifrån att det är någon form av naturlag. För det är verkligen inte självklart att privat är billigare, effektivare och bättre – varför skulle det vara så? Varför är det hela tiden så att den som hävdar att offentligt är bättre än privat ska försvara sin ståndpunkt – varför utkrävs inga långa motiveringar från privatiseringsivraren?

Idag kommer Vård- och omsorgsnämnden att fatta beslut om att införa en så kallad utmaningsrätt inom nämndens ansvarsområde. I praktiken innebär det att ett privat bolag, en privatperson eller en grupp av privatpersoner har rätt att föreslå att i princip vilken verksamhet som helst ska upphandlas. Socialdemokraterna i Lunds kommun motsätter sig självklart förslaget eftersom det kommer att leda till ytterligare privatiseringar av äldreomsorgen i Lunds kommun. Utmaningsrätten innebär att den som så önskar har rätt att föreslå en verksamhet som man anser att man kan driva med bättre resultat eller till lägre kostnad än kommunen. Om vård- och omsorgsnämnden anser att det är möjligt med stöd av lag och lämpligt att denna verksamhet ska upphandlas så kommer så att ske.

 Det finns alltså ingen garanti för att exempelvis personalkooperativ som kommer med initiativet i slutänden är de som vinner upphandlingarna och får rätt att driva verksamheten.

Varför ska kommunens skattebetalare bekosta utredningar som ska se om kommunens egna verksamhet skulle lämpa sig för att upphandlas bara för att en person, en organisation eller ett företag har pekat ut en verksamhet och sagt – denna vill jag driva, jag utmanar kommunen!

Borde inte kommunen själv kunna avgöra vilken verksamhet som ska drivas i egen regi eller inte utan utmaningsrätt? Dessutom lovade den borgerliga under valrörelsen 2010 att inte medverka till ytterligare privatiseringar inom kommunens äldreomsorg.

Om man inte vill införa fler privatiseringar – varför ska man då införa utmaningsrätt?

Svaret på den frågan är: det ska man inte.

Sydsvenskan

FRIHET UNDER ANSVAR

I Sydsvenskan och Skånskan kan man se att det just nu pågår ett upprop bland lärarna i Lunds gymnasieskolor. Det gäller ett arbetstidsavtal som ”låser in” lärarna i skolan 35 timmar i veckan. Friheten att utföra arbetsuppgifter, allt från planering, rättning till föräldramöten på annan plats än skolans utrymmen kommer att begränsas och något övertygande skäl till förändringen har inte framförts. Det är svårt att se vilka fördelar en reform, som är en ökad byråkratisering och kontroll av personalen, skulle föra med sig för verksamheten och resultaten bland eleverna i Lunds gymnasieskolor. Däremot kan det finnas en risk i att genomföra reformer tvärs emot vad de som omfattas av den tycker. Att den person som känner att förtroendet för dess arbetsinsatser har minskat på grund av det får lägre ambitioner och ett svagare engagemang. Det är ingen önskvärd utveckling.

95 procent av eleverna i Lunds gymnasieskolor klarar uppställda mål. I lärarförbundets senaste ranking av landets kommuner kom Lund på femte plats. Detta beror inte bara på eleverna, utan också på engagerade, välutbildade och kompetenta lärare. Det är en utveckling att värna om och utveckla. Mer kontroll och mindre frihet kommer knappast att gagna en sådan utveckling. Däremot har erfarenheten visat att större frihet och flexibilitet vid planering av eget arbete ger utmärkta resultat. Det borde vara skäl nog att se till att lärarna får fortsätta att arbeta flexibelt och med frihet under ansvar.

Nya tag med ny partiledare

Idag valdes Stefan Löfven till ny partiledare av Socialdemokraterna.arnhemsbarnet som skulle bli sociaonom med blev svetsare, engagerade sig fackligt och blev ordförande i IF Metall och nu då Socialdemokraterna. Det är ingen duvunge utan en stabil politiker med verklighetsförankring som tar över efter Juholt.Jag tycker att det är ett bra val. Hans bakgrund i IF Metall betyder mycket och han är kunnig, trygg och respekterad i partiet. Jag tror att han kan samla partiet, och det behövs nu. En annan fördel kan också vara att han inte sitter i riksdagen - då kan han iställer fokusera på att få ut vår politik och samla organisationen. Nu kör vi!

Från tortyrens hålor

För tio år sedan hade västvärlden terroristpanik. Eller terroristhaveri. Kalla det vad ni vill men helt plötsligt skulle alla principer om människovärde och mänskliga rättigheter ställas på ända i terroristjaktens tecken.  I Aftonbladet kan man läsa om Ahmed Agiza, en av de två som, enligt min uppfattning, felaktigt utvisades för tio år sedan på Bromma flygplats.  

Sverige ska inte nämligen utvisa personer till länder där de riskerar tortyr. Detta är en allmänt vedertagen princip inom utlänningsrätten. Allt i enlighet med konventioner om mänskliga rättigheter, tex FN-konventionen och tortyrkonventionen. Huvudprincipen är att ingen människa ska utsättas för grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning. Personer ska som regel inte utvisas om de riskerar ett långt fängelsestraff om förhållandena i fängelset i landet är sådana att personen ifråga skulle bli utsatt för förnedrande behandling eller bestraffning, eller omänskligt lidande.  Givetvis inte heller om personen ifråga kommer att utsättas för tortyr.

”De första två månaderna var värst, då blev jag torterad nästan varje dag. Tortyren fortsatte i över ett år. Jag fick elchocker och hängdes upp mellan två stänger, som när man helsteker ett lamm över öppen eld”.

Efter år av tortyr i egyptiskt fängelse, något som bland annat har resulterat i ryggskador som aldrig läker, gjorde revolutionen att Ahmed Agiza släpptes fri i augusti. Han beskriver hur planterade rykten om att han skulle vara terrorist fick honom utlämnad 2001. Hur han senare fått reda på att uppgifterna var planterade och att anledningen var att de annars inte skulle få honom utlämnad…

Varför var den egyptiska regimen då intresserad av honom undrar man? Av den enkla anledningen att han hade framfört regimkritiska åsikter i utländska tidningar under exil på 1990-talet.  I Sverige skulle vi kalla det yttrandefrihet, en demokratisk rättighet och en självklarhet. I Mubaraks Egypten däremot blev han istället regimkritiker och sådana stävjar man. Han hade också tidigare blivit fängslad och torterad på 1980-talet, för att en kusin till honom var regimkritiker. Kusinen torterades till döds och själv släpptes han, utan rättegång, eftersom de kommit fram till att han var oskyldig.

Detta är uppgifter som gör att man, om man inte tidigare gjort det, måste konstatera att utlämnandet inte borde ha ägt rum. Och den egyptiska regimens åsikter om yttrandefrihet var knappast okända 2001. Inte heller at tortyr förekom i egyptiska fängelser.  Ingen förtjänar en sådan behandling och den tidigare behandlingen av honom gjorde dessutom risken för att han skulle utsättas för tortyr överhängande.  Jag förstod inte hur principer om mänskliga rättigheter kunde åsidosättas i terroristpaniken 2001 i ett land som i många sammanhang vill förknippas med att vara en rättstat.  Ahmed Agiza borde aldrig utvisats till tortyrens hålor i Egypten.  Det går dock inte att göra ogjort. Däremot borde han välkomnas tillbaka..