Du ska inte tro det blir sommar

Du ska inte tro det blir sommar ifall inte någon sätter fart. Vad betyder det egentligen? Lilla Ida sjunger om blommande blommor och allt möjligt somrigt i sin visa. Men visst kan man också tänka sig att sommar handlar om något mer. Om upplevelser, om frihet, om glädje och aktiv fritid. Att åka ut i naturen och plocka bär, eller åka till havet och bada. Alla barn borde få en aktiv, upplevelserik sommar. Men så är det inte.

Rädda Barnens årliga rapport Barns ekonomiska utsatthet i Sverige visar att ungefär 2 000 barn i Lund växer upp i ekonomiskt utsatta hushåll. I samma rapport beskrivs bland annat att den ekonomiska utsattheten i Sverige är större för yngre barn, barn med utländsk bakgrund och barn till ensamstående föräldrar. Inte helt förvånande läsning kanske ni tänker. Det finns samband mellan barns hälsa och ekonomisk utsatthet. Barn som lever i ekonomiskt utsatta hushåll löper större risk för att bli utsatta för våld i hemmet av en vuxen och större risk för att bli utsatta för mobbning i skolan. Även barnens rätt till fritid begränsas. Fattigdom ger utslag i dålig hälsa. Bilden bekräftas av flertalet utredningar från såväl ideella organisationer som forskare. Vi behöver inte åka längre än till Malmö för att konstatera att det skiljer flera år i medellivslängd mellan invånarna i miljonprogramsområdet och de boende i villorna på andra sidan vägen. Fattigdomen i Sverige ökar och de orättvisor som skapas i dessa skillnader drabbar barnen hårt. Klassamhället breder ut sig.

På kvällens fullmäktige diskuterades vår (S, V, MP och DV) motion om sommarkort till barn i familjer med långvarigt ekonomiskt bistånd. Att få ett sommarkort löser givetvis inte det verkliga problemet och skälet till att familjer fastnar i långvarigt biståndsberoende. För att lösa det krävs samlade insatser inom arbetsmarknad, bostadspolitik och socialtjänsten. Men förslaget innebär att barnen i familjerna ska kunna få en lite bättre upplevelse av sitt sommarlov. Ett sommarlov som annars kan bestå av ensamhet och social stigma när skolans värld med skolmat, aktiviteter, idrottslektioner och det sociala sammanhanget försvinner.

Genom att få ett sommarkort skulle barnen bli mindre utsatta och mer rörliga. De slipper bära föräldrarnas ekonomiska förutsättningar. Barnen får en möjlighet, om än liten, att vara ”som andra barn”. En möjlighet att få en bättre självkänsla och slippa vara den i klassen som aldrig har något att berätta efter sommarlovet. Jag minns hur flera av mina klasskamrater, alltid samma barn, inte hade några ljuva sommarlovsminnen att dela med sig av. För det fanns inget speciellt att berätta. I en verklighet där prioriteringar är en naturlig del av vardagen, även för barnen, är det inte tal om att lägga hundralappar på att resa runt och utforska sitt hemlän eller ta bussen till Lomma och bada. I valet mellan att lägg a pengar på fritidsaktiviteter och en ny vinterjacka eller nya kläder finns det nämligen inget utrymme till nöjen. Att bifalla motionen hade varit ett sätt att minska en liten del av dessa ständiga kompromisser. Barnen skulle kunna röra sig fritt, oavsett deras föräldrars ekonomi. Ett sommarlov med både upplevelser och avkoppling. Men så blev det tyvärr inte. Det var ingen majoritet som ville sätta fart.

Nedan ser ni vårt motionsförslag.

Sommarkort till barn i familjer med långvarigt ekonomiskt bistånd

Sverige är ett av världens rikaste länder. För en stor del av befolkningen finns också möjligheten till ett gott liv. Men inte för alla. Den senaste tiden har debatten om den ökande svenska barnfattigdomen och dess konsekvenser intensifieras. I rapporter från Rädda barnen och Majblomman har vittnesmål och berättelser från en vardag på den ekonomiska marginalen slagit ner i såväl de svenska hemmens köksbordssamtal som de politiska finrummens debatter

Barnfattigdomen kan aldrig bortförklaras med att även en ensamstående svensk förälder i länder som Kina, Indien och Bangladesh hade betraktats som en medel- eller till och med höginkomsttagare. Den ekonomiska och sociala situationen här i Sverige blir inte bättre eller mindre kännbar för att man vet att man hade varit rik om man hade levat i ett land långt borta. Barnfattigdomen visar sig på flera sätt. Det kan handla om vilka kläder man har eller vilka fritidsaktiviteter man har råd med. Den visar sig även i hälsotillstånd och allmän trivsel.

Knappa ekonomiska marginaler skapar stress och känslor av otillräcklighet. Stress över att inte få ekonomin att gå ihop eller att barnen inte ges möjlighet till fritidsaktiviteter eller en upplevelse under sommarlovet. För de barn som lever i socialt och ekonomiskt utsatta familjer är inte sommarlovet alltid lika efterlängtat. Istället kan sommarlovet vara förknippat med ångest, sysslolöshet, tomma lekplatser och fritidsgårdar. För de barnen som spenderar sommaren hemma utan att kanske ens kunna åka och bada eftersom det ofta innebär en utgift (buss, inträde etc) riskerar sommarlovet att bli fullt av långa och ensamma dagar. Det finns också en risk att barnen känner sig isolerade från och annorlunda jämfört med sina jämnåriga kamrater när dessa åker till sommarstugan, till stranden eller till nöjesparken. Den trygghet som finns under terminen när barnen vistas i skolan som sina jämnåriga försvinner när skollokaler och fritidsaktiviteter stänger. Återkomsten till skolan på hösten kan även den inledningsvis kännas svår när kamraternas frågor om aktiviteter och resor under sommarlovet kommer upp, eller när läraren ber barnen att skriva om sitt bästa sommarminne. Medan de andra klasskamraterna kan komma tillbaka till skolan efter sommarlovet och berätta om sina semesteraktiviteter och resor finns det för den här gruppen barn oftast inga resor att berätta om. Möjligheten till fritidsaktiviteter är lika begränsad under sommaren som resten av året. Ofta finns inte heller utrymmet att åka till stranden och bada eller göra en utflykt till skogen. Känslan hos barnen om att det borde finnas något för dem att berätta om – eftersom deras kamrater kan det – försvinner dock inte.

För familjer med små marginaler finns det ingen möjlighet att, likt familjer med bättre ekonomiska förutsättningar, avsätta lika mycket resurser till fritidsaktiviteter eller nöjen. Detta grundar sig delvis i att normen för vad som ses som skälig levnadsnivå är anpassad efter att det ekonomiska biståndet är tänkt som ett stöd från samhällets sida för personer som av olika orsaker är i tillfälligt behov av stöd. Normen för ekonomiskt bistånd är satt låg och för den som inte lever länge med försörjningsstöd utan snabbt hittar en sysselsättning igen är detta sällan mer än ett temporärt ekonomiskt problem. För den som av olika orsaker lever en längre tid med ekonomiskt bistånd blir det dock svårt, närmast omöjligt att bekosta utgifter för fritidsintressen, utflykter eller andra aktiviteter som kan förgylla vardagen. För den som lever i ett långvarigt biståndsberoende innebär det också att barnen inte har samma möjligheter som sina jämnåriga kamrater att delta i samhällslivet på lika villkor. Barnen blir passiva som en följd av den situation och ofrihet föräldrarnas låga inkomster skapar. Möjligheten att likt andra kamrater delta i sociala aktiviteter som kan förknippas med kostnader är ofta minimal. Mot bakgrund av detta föreslår vi att barn i familjer med långvarigt ekonomiskt bistånd ska få Skånetrafikens sommarkort bekostat av Lunds kommun.

Kommunfullmäktige föreslås besluta:

att                 till sommaren 2012, eller så fort det är möjligt, erbjuda barn i familjer med långvarigt ekonomiskt bistånd möjlighet att få Skånetrafikens sommarkort bekostat av Lunds kommun.

Som på räls

Jag har varit lite dålig på att skriva den sista tiden av oliak anledningar. I fredags var jag på ett seminarium på SPIS (Spårvagnar i Skåne) i Lund. Deltog gjorde bland annat Christine Axelsson, regionråd (s) i Skåne och Anders Ygeman, riksdagsledamot (s). Diskussioner rörde allt från höghastighetståg till kapacitetsproblem och framtida utmaningar. Det kan också glädjande konstateras att Socialdeokraterna precis har lämnat in en motion i riksdagen där blad annat satsningar på infrastruktir i just Skåne lyfts fram. Välbehövligt och efterlängtat.
Mer om mötet kan ni läsa på vår aktivitetesblogg:

På liv eller död

Varken snön eller kylan hindrade ett tjugotal socialdemokrater från att slita sig från mötesdagordningen. Planen var att träffa malmöbor för att prata sjukvård en stund i snöryran. Ämnet är högaktuellt vilket man bland anant kan se i tidningsrubrik efter tidningsrubrik om krisen i den skånska vården. Den kris som beror på de nedskärnignar som borgarna har genomfört - och fortsätter genomföra år efter år. Den kris som borgerliga företrädare, likt strutsen, väljer att stoppa huvudet i sanden och blunda för. Den kris som de kallar tidningsankor. Trots oroande och högljudda signaler från fackförbund, enskilda anställda och patienter.

Vi väljer att lyssna på verksamheten och de som arbetar och vistas i den istället. Vi ser också problemen och vill förändra dem. Situationen på Skånes Universitetssjukhus är ohållbar och det krävs att politken tar sitt ansvar för invånarnas rätt till god vård - det är faktiskt fråg aom liv eller död. Om detta pratade vi med Malmöborna. Bland annat.

Ambulanser drivs bäst i egen regi

 

Kommer ambulansen eller inte?

Det är en fråga de flesta av oss inte vill eller ska behöva ställa. I våras var det en kort stund just den frågan som var högaktuell när ambulansentreprenören Sirius Humanum gick i konkurs. På mötet med upphandlingsstrategiutskottet behandlades ärendet om underlag för en ny ambulansupphandling i Region Skåne. Jag yrkade avslag på ärendet och krävde istället att all ambulansverksamhet ska drivas i regionens egen regi.

Anledningen är att det finns god grund för att vara kritisk till att ambulanssjukvården nu åter ska upphandlas. Konkursen av ambulansentreprenören Sirius visade hur riskabelt det är att överlåta samhällsnödvändig service till privata företag. Skånska dagbladet skrev i dagens tidning om att hårdare krav skulle ställas i den nya upphandlingen. För att säkerställa att skåningarna alltid har tillgång till välfungerande ambulanser borde ambulansverksamheten drivas av Region Skåne.

Ambulanssjukvården är en livsnödvändig samhällsservice som alltid måste fungera. I ambulanserna utförs högspecialiserad akutsjukvård som kan innebära skillnaden mellan liv och död för den som blivit akut sjuk eller skadad. Därför borde det vara självklart att ambulanser inte ska drivas av privata företag med kortsiktiga vinstintressen. Tyvärr blev det inte så och nu kommer ambulanserna i tre av fyra sjukvårdsdistrikt i Skåne att köras av privata företag medan regionen själv bara kommer att ha ett distrikt i egen regi.

Kris i sjukvården

Flygblad från PRO

Idag börjar vi prata om budgeten för hälso- och sjukvården i Skåne. Debatten är rätt märklig – det känns som om vi och borgarna befinner oss i två skilda universum. I vårt universum innebär deras budgetförslag att det kommer att fattas nära 900 miljoner för sjukvården 2013. 897 miljoner – det är så mycket pengar att det är svårt att få en uppfattning om hur mycket det är. I deras universum pratas det om ”satsningar” och effektiviseringar. Och om hur bra den skånska vården är.

Moderaten Carl –Johan Sonesson stod för bara någon minut sedan i talarstolen och pratade om att det inte är någon kris i den skånska sjukvården. Sedan använde han resten av anförandet – i stort sett – till att kritisera socialdemokraternas budgetförslag.



PRO-aktion mötte oss ledamöter



Ingen kris alltså. PRO stod utanför sessionssalen igår och protesterade under parollen – sluta riva den skånska sjukvården. Att det är kris i vården och att resurserna minskar när behovet ökar. Att vårdplatser stängs för att det är för lite personal. Att arbetarskyddsstyrelsen varnar för att personalen riskerar att bli patienter. Att arbetsmiljöverket ser ytterst allvarligt på situationen på Skånes Universitetssjukhus gällande patientsäkerhet och arbetsmiljö. Att det snart kommer att göras en inspektion på akuten i Lund efter anmälan från läkarförbunden.

Facken går hårt emot budgeten och är rädda både för arbetsmiljö och patientsäkerhet. 400 har fått sluta på Skånes Universitetssjukhus. 140 vårdplatser har fått stängas – fast det behövs fler vårdplatser. 17 anställda på onkologen uttrycker oro för sina patienter eftersom de inte känner att de kan ge den vård de behöver. På nyheterna kan man följa en sjuksköterska som talar om att hon medicinerar med en medicin som inte är lika bra som den man hade tidigare – eftersom den ger mycket fler biverkningar  - men det är den dom hänvisas till eftersom den är billigare. Inslaget kan ses på Sydnytts hemsida

Mikael Sandin, även han moderat, står i talarstolen och kallar den oro som uttrycks från fackligt håll, från personal, från patienter och läkare för tidningsankor. Att kalla kritik från arbetsmiljöverk, läkare på onkologen och övrig personals förtvivlan över den rådande situationen i den skånska sjukvården för tidningsankor är inte bara felaktigt. Det är rejält oroande inför framtiden. Strutsbeteendet måste få ett slut.

Ingen mer duktig flicka

Igår kväll var jag, Elin Gustavsson och Lisa Ronnle  på ett möte med Carin Jämtin och WILMA (women in Lund mentor association).  Kvällen bjöd på ett spännande samtal om framgång och vad det är och betyder - engagemang och ledarskap. Och hur man prioriterar för att inte passera den osynliga gränsen för livet i övrigt. Och hur orkar man och varför fortsätter man även när kriserna är som djupast? Och hur hanterar man hierarkier och svåra situationer som ledare?

Innan mötet konstaterade jag och någon till att det ofta kan vara svårt att hinna med alla bör, måsten och vill eftersom det är annat som ständigt måste prioriteras före och att man ananrs får dåligt samvete över det man inte har gjort eller att man egentlgen kanske borde vara någon annanstans istället. Den ständigt växande tvätthögen, den spartanska städnignen eller den obefintlgia matlagningen som ofta får stå tillbaka för måsten. Eller den där vännen som man vill och borde, men inte hittar tiden till att träffa.

Efter en liten stund kunde vi konstatera att just den kvällen var vi på helt rätt plats. Och att vi skulle ta till oss av de råd en erfaren person som Carin kunde ge oss vilket egentligen kan sammanfattas i några enkla rader. Att bestämma sig själv för vad man mår bra av - vad går gränsen för livet? Att gränsa av uppdraget eller jobbet till vad det egentligen handlar om och inte lägga in mer i det. Att kunna stänga av jobbet på fritiden. Att lära sig att säga nej utan att ha dåligt samvete över det (att stå fast vid den prioriteringen) - och framför allt - att ha kul.

Efter mötet kunde vi dra slutsatsen att det  är helt i sin ordning att sluta leva livet med duktigflickasyndrom. Jag ska försöka.

Samarbete över bron

I slutet av förra veckan var jag och några partikamrater på möte med danska S i Köpenhamn.

Folketingsledamoten Sophie Hestrup Andersen och ordföranden i partiorganisationen Peter Valenius tog emot oss med smarriga danska mackor och en vänlig inställning.

Temat för träffen var ökat samarbete över sundet - hur kan vi arbeta bättre tillsammans som socialdemokrater på båda sidorna av bron?

För givetvis har vi gemensamma intressen, arbetarrörelsen är ju internationell och våra värderingar är någonstans sprungna ur samma grund.
Allt från vardagsproblem för de som bor i ett land och arbetar i det andra till större visionära frågor kan det finnas anledning att diskutera gemensamt och kanske också hitta gemensamma lösningar på.
Utgångspunkten var Socialdemokraterna i Skånes "vision för Öresund" som beslutades på kongressen i våras och nu är under fortsatt arbete.