Även kungligheter får barnbidrag

I dagens DNkan man läsa om att Viktoria och Daniel "måste" ta emot barnbidrag när tillökningen är ett faktum. Man undrar om det var en nyhet för DN att det allmänna barnbidraget är generellt och omfattar rik som fattig i det här landet. Det är väl inte heller särskilt uppseendeväckande eller ens upprörande att det är så. En första tanke hos många kan vara att det kan tyckas märkligt att de inte kan välja att avstå från barnbidraget - de har knappast behov av det. Om man däremot funderar över varför man har valt ett generellt bidrag blir det hela lite mer begripligt. En anledning som angavs när bidraget infördes var att man inte ville få en koppling till degamla fattigvården. Man ville inte stigmatisera, stämpla de som fick bidraget som fattiga. Det handlade om att undiva ett nytt fattigstöd. Att barbidraget utgår till alla har också effekten att det Har en bred legitimitet hos många. Dessutom, om det nu är så att de unga tu inte vill behålla barnbidraget är det väl inget som hindrar dem att betala tillbaka pengarna till staten. Även om dom "måste" få barnbidrag, måste de väl knapapst behålla det.

Ingen garanti att anställda får ta över

Blir allting verkligen bättre, effektivare och billigare och det drivs privat? Det är en fråga som fler politiker borde ställa sig istället för att utgå ifrån att det är någon form av naturlag. För det är verkligen inte självklart att privat är billigare, effektivare och bättre – varför skulle det vara så? Varför är det hela tiden så att den som hävdar att offentligt är bättre än privat ska försvara sin ståndpunkt – varför utkrävs inga långa motiveringar från privatiseringsivraren?

Idag kommer Vård- och omsorgsnämnden att fatta beslut om att införa en så kallad utmaningsrätt inom nämndens ansvarsområde. I praktiken innebär det att ett privat bolag, en privatperson eller en grupp av privatpersoner har rätt att föreslå att i princip vilken verksamhet som helst ska upphandlas. Socialdemokraterna i Lunds kommun motsätter sig självklart förslaget eftersom det kommer att leda till ytterligare privatiseringar av äldreomsorgen i Lunds kommun. Utmaningsrätten innebär att den som så önskar har rätt att föreslå en verksamhet som man anser att man kan driva med bättre resultat eller till lägre kostnad än kommunen. Om vård- och omsorgsnämnden anser att det är möjligt med stöd av lag och lämpligt att denna verksamhet ska upphandlas så kommer så att ske.

 Det finns alltså ingen garanti för att exempelvis personalkooperativ som kommer med initiativet i slutänden är de som vinner upphandlingarna och får rätt att driva verksamheten.

Varför ska kommunens skattebetalare bekosta utredningar som ska se om kommunens egna verksamhet skulle lämpa sig för att upphandlas bara för att en person, en organisation eller ett företag har pekat ut en verksamhet och sagt – denna vill jag driva, jag utmanar kommunen!

Borde inte kommunen själv kunna avgöra vilken verksamhet som ska drivas i egen regi eller inte utan utmaningsrätt? Dessutom lovade den borgerliga under valrörelsen 2010 att inte medverka till ytterligare privatiseringar inom kommunens äldreomsorg.

Om man inte vill införa fler privatiseringar – varför ska man då införa utmaningsrätt?

Svaret på den frågan är: det ska man inte.

Sydsvenskan

FRIHET UNDER ANSVAR

I Sydsvenskan och Skånskan kan man se att det just nu pågår ett upprop bland lärarna i Lunds gymnasieskolor. Det gäller ett arbetstidsavtal som ”låser in” lärarna i skolan 35 timmar i veckan. Friheten att utföra arbetsuppgifter, allt från planering, rättning till föräldramöten på annan plats än skolans utrymmen kommer att begränsas och något övertygande skäl till förändringen har inte framförts. Det är svårt att se vilka fördelar en reform, som är en ökad byråkratisering och kontroll av personalen, skulle föra med sig för verksamheten och resultaten bland eleverna i Lunds gymnasieskolor. Däremot kan det finnas en risk i att genomföra reformer tvärs emot vad de som omfattas av den tycker. Att den person som känner att förtroendet för dess arbetsinsatser har minskat på grund av det får lägre ambitioner och ett svagare engagemang. Det är ingen önskvärd utveckling.

95 procent av eleverna i Lunds gymnasieskolor klarar uppställda mål. I lärarförbundets senaste ranking av landets kommuner kom Lund på femte plats. Detta beror inte bara på eleverna, utan också på engagerade, välutbildade och kompetenta lärare. Det är en utveckling att värna om och utveckla. Mer kontroll och mindre frihet kommer knappast att gagna en sådan utveckling. Däremot har erfarenheten visat att större frihet och flexibilitet vid planering av eget arbete ger utmärkta resultat. Det borde vara skäl nog att se till att lärarna får fortsätta att arbeta flexibelt och med frihet under ansvar.