Du ska inte tro det blir sommar

Du ska inte tro det blir sommar ifall inte någon sätter fart. Vad betyder det egentligen? Lilla Ida sjunger om blommande blommor och allt möjligt somrigt i sin visa. Men visst kan man också tänka sig att sommar handlar om något mer. Om upplevelser, om frihet, om glädje och aktiv fritid. Att åka ut i naturen och plocka bär, eller åka till havet och bada. Alla barn borde få en aktiv, upplevelserik sommar. Men så är det inte.

Rädda Barnens årliga rapport Barns ekonomiska utsatthet i Sverige visar att ungefär 2 000 barn i Lund växer upp i ekonomiskt utsatta hushåll. I samma rapport beskrivs bland annat att den ekonomiska utsattheten i Sverige är större för yngre barn, barn med utländsk bakgrund och barn till ensamstående föräldrar. Inte helt förvånande läsning kanske ni tänker. Det finns samband mellan barns hälsa och ekonomisk utsatthet. Barn som lever i ekonomiskt utsatta hushåll löper större risk för att bli utsatta för våld i hemmet av en vuxen och större risk för att bli utsatta för mobbning i skolan. Även barnens rätt till fritid begränsas. Fattigdom ger utslag i dålig hälsa. Bilden bekräftas av flertalet utredningar från såväl ideella organisationer som forskare. Vi behöver inte åka längre än till Malmö för att konstatera att det skiljer flera år i medellivslängd mellan invånarna i miljonprogramsområdet och de boende i villorna på andra sidan vägen. Fattigdomen i Sverige ökar och de orättvisor som skapas i dessa skillnader drabbar barnen hårt. Klassamhället breder ut sig.

På kvällens fullmäktige diskuterades vår (S, V, MP och DV) motion om sommarkort till barn i familjer med långvarigt ekonomiskt bistånd. Att få ett sommarkort löser givetvis inte det verkliga problemet och skälet till att familjer fastnar i långvarigt biståndsberoende. För att lösa det krävs samlade insatser inom arbetsmarknad, bostadspolitik och socialtjänsten. Men förslaget innebär att barnen i familjerna ska kunna få en lite bättre upplevelse av sitt sommarlov. Ett sommarlov som annars kan bestå av ensamhet och social stigma när skolans värld med skolmat, aktiviteter, idrottslektioner och det sociala sammanhanget försvinner.

Genom att få ett sommarkort skulle barnen bli mindre utsatta och mer rörliga. De slipper bära föräldrarnas ekonomiska förutsättningar. Barnen får en möjlighet, om än liten, att vara ”som andra barn”. En möjlighet att få en bättre självkänsla och slippa vara den i klassen som aldrig har något att berätta efter sommarlovet. Jag minns hur flera av mina klasskamrater, alltid samma barn, inte hade några ljuva sommarlovsminnen att dela med sig av. För det fanns inget speciellt att berätta. I en verklighet där prioriteringar är en naturlig del av vardagen, även för barnen, är det inte tal om att lägga hundralappar på att resa runt och utforska sitt hemlän eller ta bussen till Lomma och bada. I valet mellan att lägg a pengar på fritidsaktiviteter och en ny vinterjacka eller nya kläder finns det nämligen inget utrymme till nöjen. Att bifalla motionen hade varit ett sätt att minska en liten del av dessa ständiga kompromisser. Barnen skulle kunna röra sig fritt, oavsett deras föräldrars ekonomi. Ett sommarlov med både upplevelser och avkoppling. Men så blev det tyvärr inte. Det var ingen majoritet som ville sätta fart.

Nedan ser ni vårt motionsförslag.

Sommarkort till barn i familjer med långvarigt ekonomiskt bistånd

Sverige är ett av världens rikaste länder. För en stor del av befolkningen finns också möjligheten till ett gott liv. Men inte för alla. Den senaste tiden har debatten om den ökande svenska barnfattigdomen och dess konsekvenser intensifieras. I rapporter från Rädda barnen och Majblomman har vittnesmål och berättelser från en vardag på den ekonomiska marginalen slagit ner i såväl de svenska hemmens köksbordssamtal som de politiska finrummens debatter

Barnfattigdomen kan aldrig bortförklaras med att även en ensamstående svensk förälder i länder som Kina, Indien och Bangladesh hade betraktats som en medel- eller till och med höginkomsttagare. Den ekonomiska och sociala situationen här i Sverige blir inte bättre eller mindre kännbar för att man vet att man hade varit rik om man hade levat i ett land långt borta. Barnfattigdomen visar sig på flera sätt. Det kan handla om vilka kläder man har eller vilka fritidsaktiviteter man har råd med. Den visar sig även i hälsotillstånd och allmän trivsel.

Knappa ekonomiska marginaler skapar stress och känslor av otillräcklighet. Stress över att inte få ekonomin att gå ihop eller att barnen inte ges möjlighet till fritidsaktiviteter eller en upplevelse under sommarlovet. För de barn som lever i socialt och ekonomiskt utsatta familjer är inte sommarlovet alltid lika efterlängtat. Istället kan sommarlovet vara förknippat med ångest, sysslolöshet, tomma lekplatser och fritidsgårdar. För de barnen som spenderar sommaren hemma utan att kanske ens kunna åka och bada eftersom det ofta innebär en utgift (buss, inträde etc) riskerar sommarlovet att bli fullt av långa och ensamma dagar. Det finns också en risk att barnen känner sig isolerade från och annorlunda jämfört med sina jämnåriga kamrater när dessa åker till sommarstugan, till stranden eller till nöjesparken. Den trygghet som finns under terminen när barnen vistas i skolan som sina jämnåriga försvinner när skollokaler och fritidsaktiviteter stänger. Återkomsten till skolan på hösten kan även den inledningsvis kännas svår när kamraternas frågor om aktiviteter och resor under sommarlovet kommer upp, eller när läraren ber barnen att skriva om sitt bästa sommarminne. Medan de andra klasskamraterna kan komma tillbaka till skolan efter sommarlovet och berätta om sina semesteraktiviteter och resor finns det för den här gruppen barn oftast inga resor att berätta om. Möjligheten till fritidsaktiviteter är lika begränsad under sommaren som resten av året. Ofta finns inte heller utrymmet att åka till stranden och bada eller göra en utflykt till skogen. Känslan hos barnen om att det borde finnas något för dem att berätta om – eftersom deras kamrater kan det – försvinner dock inte.

För familjer med små marginaler finns det ingen möjlighet att, likt familjer med bättre ekonomiska förutsättningar, avsätta lika mycket resurser till fritidsaktiviteter eller nöjen. Detta grundar sig delvis i att normen för vad som ses som skälig levnadsnivå är anpassad efter att det ekonomiska biståndet är tänkt som ett stöd från samhällets sida för personer som av olika orsaker är i tillfälligt behov av stöd. Normen för ekonomiskt bistånd är satt låg och för den som inte lever länge med försörjningsstöd utan snabbt hittar en sysselsättning igen är detta sällan mer än ett temporärt ekonomiskt problem. För den som av olika orsaker lever en längre tid med ekonomiskt bistånd blir det dock svårt, närmast omöjligt att bekosta utgifter för fritidsintressen, utflykter eller andra aktiviteter som kan förgylla vardagen. För den som lever i ett långvarigt biståndsberoende innebär det också att barnen inte har samma möjligheter som sina jämnåriga kamrater att delta i samhällslivet på lika villkor. Barnen blir passiva som en följd av den situation och ofrihet föräldrarnas låga inkomster skapar. Möjligheten att likt andra kamrater delta i sociala aktiviteter som kan förknippas med kostnader är ofta minimal. Mot bakgrund av detta föreslår vi att barn i familjer med långvarigt ekonomiskt bistånd ska få Skånetrafikens sommarkort bekostat av Lunds kommun.

Kommunfullmäktige föreslås besluta:

att                 till sommaren 2012, eller så fort det är möjligt, erbjuda barn i familjer med långvarigt ekonomiskt bistånd möjlighet att få Skånetrafikens sommarkort bekostat av Lunds kommun.

Som på räls

Jag har varit lite dålig på att skriva den sista tiden av oliak anledningar. I fredags var jag på ett seminarium på SPIS (Spårvagnar i Skåne) i Lund. Deltog gjorde bland annat Christine Axelsson, regionråd (s) i Skåne och Anders Ygeman, riksdagsledamot (s). Diskussioner rörde allt från höghastighetståg till kapacitetsproblem och framtida utmaningar. Det kan också glädjande konstateras att Socialdeokraterna precis har lämnat in en motion i riksdagen där blad annat satsningar på infrastruktir i just Skåne lyfts fram. Välbehövligt och efterlängtat.
Mer om mötet kan ni läsa på vår aktivitetesblogg:

På liv eller död

Varken snön eller kylan hindrade ett tjugotal socialdemokrater från att slita sig från mötesdagordningen. Planen var att träffa malmöbor för att prata sjukvård en stund i snöryran. Ämnet är högaktuellt vilket man bland anant kan se i tidningsrubrik efter tidningsrubrik om krisen i den skånska vården. Den kris som beror på de nedskärnignar som borgarna har genomfört - och fortsätter genomföra år efter år. Den kris som borgerliga företrädare, likt strutsen, väljer att stoppa huvudet i sanden och blunda för. Den kris som de kallar tidningsankor. Trots oroande och högljudda signaler från fackförbund, enskilda anställda och patienter.

Vi väljer att lyssna på verksamheten och de som arbetar och vistas i den istället. Vi ser också problemen och vill förändra dem. Situationen på Skånes Universitetssjukhus är ohållbar och det krävs att politken tar sitt ansvar för invånarnas rätt till god vård - det är faktiskt fråg aom liv eller död. Om detta pratade vi med Malmöborna. Bland annat.

Ambulanser drivs bäst i egen regi

 

Kommer ambulansen eller inte?

Det är en fråga de flesta av oss inte vill eller ska behöva ställa. I våras var det en kort stund just den frågan som var högaktuell när ambulansentreprenören Sirius Humanum gick i konkurs. På mötet med upphandlingsstrategiutskottet behandlades ärendet om underlag för en ny ambulansupphandling i Region Skåne. Jag yrkade avslag på ärendet och krävde istället att all ambulansverksamhet ska drivas i regionens egen regi.

Anledningen är att det finns god grund för att vara kritisk till att ambulanssjukvården nu åter ska upphandlas. Konkursen av ambulansentreprenören Sirius visade hur riskabelt det är att överlåta samhällsnödvändig service till privata företag. Skånska dagbladet skrev i dagens tidning om att hårdare krav skulle ställas i den nya upphandlingen. För att säkerställa att skåningarna alltid har tillgång till välfungerande ambulanser borde ambulansverksamheten drivas av Region Skåne.

Ambulanssjukvården är en livsnödvändig samhällsservice som alltid måste fungera. I ambulanserna utförs högspecialiserad akutsjukvård som kan innebära skillnaden mellan liv och död för den som blivit akut sjuk eller skadad. Därför borde det vara självklart att ambulanser inte ska drivas av privata företag med kortsiktiga vinstintressen. Tyvärr blev det inte så och nu kommer ambulanserna i tre av fyra sjukvårdsdistrikt i Skåne att köras av privata företag medan regionen själv bara kommer att ha ett distrikt i egen regi.

Kris i sjukvården

Flygblad från PRO

Idag börjar vi prata om budgeten för hälso- och sjukvården i Skåne. Debatten är rätt märklig – det känns som om vi och borgarna befinner oss i två skilda universum. I vårt universum innebär deras budgetförslag att det kommer att fattas nära 900 miljoner för sjukvården 2013. 897 miljoner – det är så mycket pengar att det är svårt att få en uppfattning om hur mycket det är. I deras universum pratas det om ”satsningar” och effektiviseringar. Och om hur bra den skånska vården är.

Moderaten Carl –Johan Sonesson stod för bara någon minut sedan i talarstolen och pratade om att det inte är någon kris i den skånska sjukvården. Sedan använde han resten av anförandet – i stort sett – till att kritisera socialdemokraternas budgetförslag.



PRO-aktion mötte oss ledamöter



Ingen kris alltså. PRO stod utanför sessionssalen igår och protesterade under parollen – sluta riva den skånska sjukvården. Att det är kris i vården och att resurserna minskar när behovet ökar. Att vårdplatser stängs för att det är för lite personal. Att arbetarskyddsstyrelsen varnar för att personalen riskerar att bli patienter. Att arbetsmiljöverket ser ytterst allvarligt på situationen på Skånes Universitetssjukhus gällande patientsäkerhet och arbetsmiljö. Att det snart kommer att göras en inspektion på akuten i Lund efter anmälan från läkarförbunden.

Facken går hårt emot budgeten och är rädda både för arbetsmiljö och patientsäkerhet. 400 har fått sluta på Skånes Universitetssjukhus. 140 vårdplatser har fått stängas – fast det behövs fler vårdplatser. 17 anställda på onkologen uttrycker oro för sina patienter eftersom de inte känner att de kan ge den vård de behöver. På nyheterna kan man följa en sjuksköterska som talar om att hon medicinerar med en medicin som inte är lika bra som den man hade tidigare – eftersom den ger mycket fler biverkningar  - men det är den dom hänvisas till eftersom den är billigare. Inslaget kan ses på Sydnytts hemsida

Mikael Sandin, även han moderat, står i talarstolen och kallar den oro som uttrycks från fackligt håll, från personal, från patienter och läkare för tidningsankor. Att kalla kritik från arbetsmiljöverk, läkare på onkologen och övrig personals förtvivlan över den rådande situationen i den skånska sjukvården för tidningsankor är inte bara felaktigt. Det är rejält oroande inför framtiden. Strutsbeteendet måste få ett slut.

Ingen mer duktig flicka

Igår kväll var jag, Elin Gustavsson och Lisa Ronnle  på ett möte med Carin Jämtin och WILMA (women in Lund mentor association).  Kvällen bjöd på ett spännande samtal om framgång och vad det är och betyder - engagemang och ledarskap. Och hur man prioriterar för att inte passera den osynliga gränsen för livet i övrigt. Och hur orkar man och varför fortsätter man även när kriserna är som djupast? Och hur hanterar man hierarkier och svåra situationer som ledare?

Innan mötet konstaterade jag och någon till att det ofta kan vara svårt att hinna med alla bör, måsten och vill eftersom det är annat som ständigt måste prioriteras före och att man ananrs får dåligt samvete över det man inte har gjort eller att man egentlgen kanske borde vara någon annanstans istället. Den ständigt växande tvätthögen, den spartanska städnignen eller den obefintlgia matlagningen som ofta får stå tillbaka för måsten. Eller den där vännen som man vill och borde, men inte hittar tiden till att träffa.

Efter en liten stund kunde vi konstatera att just den kvällen var vi på helt rätt plats. Och att vi skulle ta till oss av de råd en erfaren person som Carin kunde ge oss vilket egentligen kan sammanfattas i några enkla rader. Att bestämma sig själv för vad man mår bra av - vad går gränsen för livet? Att gränsa av uppdraget eller jobbet till vad det egentligen handlar om och inte lägga in mer i det. Att kunna stänga av jobbet på fritiden. Att lära sig att säga nej utan att ha dåligt samvete över det (att stå fast vid den prioriteringen) - och framför allt - att ha kul.

Efter mötet kunde vi dra slutsatsen att det  är helt i sin ordning att sluta leva livet med duktigflickasyndrom. Jag ska försöka.

Samarbete över bron

I slutet av förra veckan var jag och några partikamrater på möte med danska S i Köpenhamn.

Folketingsledamoten Sophie Hestrup Andersen och ordföranden i partiorganisationen Peter Valenius tog emot oss med smarriga danska mackor och en vänlig inställning.

Temat för träffen var ökat samarbete över sundet - hur kan vi arbeta bättre tillsammans som socialdemokrater på båda sidorna av bron?

För givetvis har vi gemensamma intressen, arbetarrörelsen är ju internationell och våra värderingar är någonstans sprungna ur samma grund.
Allt från vardagsproblem för de som bor i ett land och arbetar i det andra till större visionära frågor kan det finnas anledning att diskutera gemensamt och kanske också hitta gemensamma lösningar på.
Utgångspunkten var Socialdemokraterna i Skånes "vision för Öresund" som beslutades på kongressen i våras och nu är under fortsatt arbete.

Lund åker neråt i bästa skolkommunligan

I elva år har Lärarförbundets rankning ”Bästa skolkommun” presenterats. I år placerar sig Lunds kommun på nionde plats. Resultatet innebär att Lund för första gången sedan mätningarna började göras inte placerar sig bland de fem främsta. Förra året hamande Lund på plats fem.

Per Måsbäck från Lärarförbundet presenterar Lunds resultat.

Vad kan det bero på?

Givetvis på ett flertal faktorer. Några är dock extra tydliga. Statistiken visar att kommunen dalar bland annat när det gäller resurstilldelning och lärartäthet. Hela 45 platser sämre på lärartätheten än förra året är kommunen. Från plats 83 till plats 128. Detta om något borde väl få de flesta att inse att det är nedskärningar och utebliven kompensation för pris- och löneökningar som börjar synas i statistiken? För lärarnas del innebär minskad lärartäthet att arbetsbördan och stressen har ökat, något jag också har fått signaler om från fackligt håll. För elevernas del innebär det rimligen att kvaliteten på utbildningen och den tid som pedagogerna har att lägga på varje elev minskar.

Det går inte längre att blunda för de senaste årens nedåtgående utveckling längre. För några år sedan toppade Lund rankingen och har sedan sakta men säkert försämrats. Jag är övertygad om att personalen på förvaltningar och skolor gör sitt yttersta. Däremot ser jag detta som en följd av borgarnas skolpolitik, som år efter år ger en allt trångare kostym för verksamheten. Det är dags att vända på skutan. Vi Socialdemokrater gick idag ut med ett alternativ till en borgerlig skolpolitik.

·         Ökad lärartäthet - minst 100 nya lärare under 2013

·         Minskade klasstorlekar och barngrupper

·         Ökade lärarlöner för att höja yrkets status

·         Minskad administration och mer tid till pedagogiskt arbete

·         Ökat individuellt stöd för enskilda elever

·         Ett nytt resursfördelningssystem som innebär utbildning på likvärdiga villkor

En dag som en lärares skugga

Igår följde jag John Jönsson, lärare i franska och engelska under delar av hans arbetsdag på gymnasieskolan Spyken. Tanken med det var att få en bättre inblick i hur vardagen på skolan ser ut och också få det som sällan kan fås genom den ordinära kommunala handlingen – en känsla för stämning och atmosfär på skolan.

 Det var lite nervöst det ska medges. Minnena från fransk- och engelsklektionerna vid min egen gymnasietid på Humanistisk linje vid Peder Skrivares skola i Varberg är ju dessutom lite diffusa. Hur var det nu man uttryckte konjunktivformer på franska? Skulle jag klara att presentera mig och förklara vad jag arbetade med eller skulle det bli obegripligt? Hur säger man kommunalråd i opposition med rotelansvar för…på franska…Hur går undervisningen till nuförtiden? Hur är arbetsmiljön?

Däremot var det en nyttig erfarenhet som jag tar med mig i det fortsatta arbetet. Och det gav mersmak – fler lärare vill jag skugga och fler skolor vill jag besöka för att få en bättre inblick i verksamheten. Min uppfattning om att en lärares vardag, om än givande, är krävande på många sätt kvarstår oförändrad. Det är ett stort ansvar som vilar på våra pedagoger – de ska vara mentorer, handledare, undervisa och de är också en vuxen förebild för de barn och ungdomar som går i våra skolor. Mängden administrativa uppgifter har ökat de senaste åren på grund av ny lagstiftning etc. Och även om exempelvis dokumentation om elevernas utveckling och behov knappast kan göras av annan än pedagogerna, måste det finnas resurser och tid till att hantera detta. Precis som det måste finnas tid för prov, rättning av prov, nationella prov och så vidare….och så vidare…

Även om Lunds gymnasieskolor håller en hög kvalitet på undervisning och ambitiösa engagerade lärare är min uppfattning att reformer och nedskärningar givetvis har satt sina spår på arbetssituation, elevantal, skollokaler etc. Några av de krav som vi lyfte i budgetförslaget förtjänar som jag ser det att dammas av och lyftas igen.

·         Utökade resurser till Lunds skolor (i vårt budgetförslag för 2013 nästan 55 miljoner)

·         Minska de administrativa pålagorna för kommunens lärare

·         Investera i om- och nybyggnation

Stoppa nedskärningarna på Skånes Universitetssjukhus

Rikard Larsson

Krisen ligger som en våt filt över den Skånes Universitetssjukhus. I rubrik efter rubrik kan man läsa om klinikchefer som inte längre kan garantera patientsäkerheten, om kvinnor som, när de ska till att förlösas, tvingas åka till ett annat sjukhus, om patienter som inte får plats på vårdavdelningar och placeras i korridoren. Om patienter som inte får den vård de behöver på grund av att det inte finns resurser till det.  Stålbadet verkar inte ha någon ände.

I går kväll var jag på medlemsmöte med Socialdemokraterna i Lund. Temat för kvällen var sjukvården, Region Skånes ekonomi och framförallt situationen på Skånes Universitetssjukhus och vi gästades av regionrådet Rikard Larsson(s).

Det är klart att vi har stora utmaningar framöver på det regionala området. Borgarnas budget går med underskott och det tillskott som regionstyrelsens moderata ordförande Pia Kinhult säger sig tillföra med deras budget kommer inte ens att räcka till kostnadsökningar och andra utgifter som man är nödd och tvungen att hantera. Det gör givetvis att ännu ett år av nedskärningar är att vänta. Nedskärningar i verksamheter som redan är hårt tyngda av omöjliga sparbeting och ett ökat behov eftersom vi blir allt fler skåningar. Vi antog också ett uttalande om att sätta ett stopp för nedskärningarna på Skånes Universitetssjukhus, se nedan.

UTTALANDE

2012-10-29

                                                             

Socialdemokraterna i Lund    

 

Stoppa nedskärningarna på Skånes Universitetssjukhus

Krisen för Skånes Universitetssjukhus är uppenbar. Klinikchefer avgår i protest eftersom patientsäkerheten inte kan garanteras (senast chefen på kvinnokliniken i Malmö). Protestgrupper bildas och möten för att peka på den skånska sjukvårdens kris arrangeras. Trots de tydliga signalerna går regionstyrelsens ordförande Pia Kinhult ut och säger att det ska göras fler nedskärningar.

Situationen på universitetssjukhuset hänger delvis samman med sammanslagningen av sjukhusen i Lund och Malmö. Vi Socialdemokrater har på olika sätt kritiserat processen och ställde oss ytterst frågande inför att beslutet forcerades fram helt utan förankring vare sig hos personal eller i den politiska oppositionen. Flytten av ögonkliniken till Malmö är ett skrämmande exempel på en negativ konsekvens av sammanslagningen. Förut hade vi en av de bästa ögonklinikerna i landet och nu har den vården splittrats upp. Patienter får inte den vård de behöver och tvingas söka sig till andra landsting för att bli opererade.

Nu drabbas alltså den skånska sjukvården av ytterligare sparbeting. Antalet vårdsökande ökar medan resurserna minskar. Redan arbetstyngd personal ska jobba mer och göra mer. Situationen har blivit ohållbar och patientsäkerheten är idag i allvarlig fara. Socialstyrelsen har kopplat fem dödsfall på Skånes Universitetssjukhus under 2011 till platsbrist och underbemanning och punktbevakar nu den skånska specialistvården.

Den borgerliga majoriteten har inte förmått samla de politiska partierna för att ta fram en gemensam strategi för hur sjukvården ska utvecklas i framtiden. Den politiska ledningen är svag och ansvaret för att hantera de krympande resurserna delegeras till tjänstemän och klinikchefer. Skånes Universitetssjukhus är inte bara viktigt ur ett sjukvårdsperspektiv. Det handlar också om vilken potential som finns om man väljer att se Skånes Universitetssjukhus som en tillväxtmotor för forskning, utveckling och givetvis möjligheten att skapa fler arbetstillfällen i vår region. Denna funktion riskerar givetvis att gå förlorad om besparingar blir det som leder verksamheten framåt. För att klara volym- och kostnadsökningarna och komma till rätta medunderskott och bristande säkerhet kräver vi Socialdemokrater i Lund:

att                  sjukvården tillförs tillräckliga resurser

att                  ett stopp för fler nedskärningar införs och att tidigare nedskärningar analyseras ur ett patientsäkerhetsperspektiv

att                  en brett förankrad långsiktig strategi för hur framtidens högkvalitativa sjukvård ska utvecklas på Skånes Universitetssjukhus.

att                  den politiska ledningen så snabbt som möjligt ser till att återupprätta kvaliteten i bemötandet och behandlingen av patienterna

Första halvlek för Comung

Inbjudande

Idag bjöd Comung in till öppet hus för att fira att deras projekt pågått i ett och ett halvt år och därmed klarat sig igenom första halvlek, med den äran kan tilläggas. Comung är en mötesplats dit ungdomar mellan 16-24 år som har svårt att hitta rätt utbildning eller jobb kan vända sig för guidning och stöd. På Comung finns arbetsmarknadskonsulenter, studie- och yrkesvägledare och arbetsförmedlare – allt under ett tak.

Inför andra halvlek kan konstateras att inte färre än 179 ungdomar har fått arbete eller utbildning genom projektet. Ungdomar som inte skulle ha fått den möjligheten, åtminstone inte så snabbt, utan den vägledning och set kontaktnät som de kom i kontakt med på Comung.

Det handlar inte bara om siffror – även om resultaten givetvis är viktiga för oss beslutsfattare. Det handlar om allt från att ge råd om utbildningar, skapa motivation, bygga upp självkänsla till att erbjuda ett vuxenstöd till de som behöver det.



Statstik

En av ungdomarna uttrycker sig så här:

”På Comung fick jag en personlig kontakt med vuxna på ett bra sätt. Det är första gången i livet jag har fått det”.

För mig som gick ut gymnasiet mitten av nittiotalet när arbetslösheten var skyhög och ingen direkt ljusnande framtid fanns att skåda är det lätt att känna igen sig i flera av de ungdomar som verksamheten vänder sig till. Osäkerheten om ”vad man ska bli” eller ”vad man duger till” och en känsla av hopplöshet och oro inför framtiden är något jag känner väl igen. Det engagemang och den kunskap som finns bland personalen är precis vad många av de här ungdomarna behöver för att få det självförtroende och den självkänsla som behövs för att kunna reda ut hur livet ska gå vidare. Det ska bli spännande att se vad andra halvlek bjuder på – jag skulle tro att resultaten blir ännu bättre nu när folk har lärt sig att verksamheten finns och ger bra resultat.



Vissa saker är svåra att ta in eller rentav förstå. Eller varför och hur det blev på ett visst sätt. En artikel i dagens Sydsvenska Dagbladet gav åtminstone mitt morgonkaffe en eftersmak mer bitter än vanligt. I en artikel kan man läsa om hur en döende äldre man lämnades ensam i sin egen avföring i timmar. Ingen kan ju på allvar mena att det är en värdig behandling för någon att utsättas för. Utgångspunkten när man inte vet några detaljer om varför något har hänt bör väl vara försiktighet. Däremot kan man väl i vart fall konstatera att så här får det inte gå till.

Studiebesök hos privata vårdgivare

Idag på förmiddagen var jag på studiebesök hos Laurentiikliniken Besöket var ett av många (dock bara ett för undertecknads del) som Svenskt näringsliv ordnad för politiker och andra ute i den privata verksamheten hos olika välfärdsföretag. Även om det säkert kan vara så att min och Svenskt näringslivs utgångspunkt gällande privat verksamhet inom vården och hur man ser på konkurrens till/inom offentlig sektor högst troligt skiljer sig åt på en rad punkter,  var det ett intressant möte med givande diskussioner och bra information.

Som politiker är det givetvis alltid uppskattat att komma ut i verksamheten och möta personalen samt höra hur de ser på sin roll i vårdkedjan, framtiden och på sjukvårdens organisering i största almänhet. Förutom en genomgång av klinikens verksamhet berörde vi även ett eventuellt vinstförbuds effekt på verksamheten vilka verktyg ett privat vårdbolag har för att skapa en vinst i verksamheten och risken för överetablering av verksamhet inom en del områden (storstadsregioner etc) och svårigheterna med etableringar i glesbygd/landsbygd. Jag var inte där för att föra någon debatt om vinstfrågan och gjorde inte heller det. Det är en debatt som hör hemma i de politiska församlingarna – inte med de privata aktörer vi har inom kommunens och Regionens verksamhet. Däremot är det alltid intressant att höra hur de verksamheter som ju faktiskt i praktiken är de som blir direkt berörda av en eventuell reglering av vinsten eller ett förbud av vinsten tror att det kommer att påverka deras och den offentliga verksamheten.

Inga vinster i välfärden

Igår kväll satt jag i en möteslokal full med folk och diskuterade och beslutade om de drygt hundra motioner som kommit in till Socialdemokraterna i Lund inför vårens partikongress.

Motionerna spände över ett brett politiskt spektra – interna organisationsfrågor, miljöfrågor, internationella relationer, framtida pensionssystem, socialförsäkringar och en av de frågor jag tror blir den stora på partikongressen – vinst i välfärden eller inte. När det gäller vinstfrågan kom ett enigt möte fram till att det är dags att partiet kräver att verksamhet inom välfärdssektorn, såsom skola, vård och omsorg, inte ska få drivas i vinstsyfte.

Studiebesöksdax

Idag var jag på studiebesök på Råby Gård. Vi möttes av engagerad personal som berättade om verksamheten och framtidsplanerna för projektet.  Verksamheten där riktar sig till personer med oklar arbetsförmåga som behöver stöd och träning på väg mot egen försörjning. De personer som deltar i rehabiliteringsprojektet är mellan 18-40 år och har någon form av psykisk eller annan ”problembild” som hindrar dem från att delta i samhället på samma sätt som alla andra. Personerna får arbetsträning, samhällsorientering, social träning, friskvård, hjälp med kontakter med myndigheter och sjukvård och mycket annat. Tanken är att personerna sedan ska kunna bli mer självständiga och hantera de krav som det vanliga arbetslivet och livet ställer på oss alla. En bra och nödvändig verksamhet som gav ett bra avslut på en lång arbetsvecka.

SSU kräver rätt till billig hyresrätt

På väg in till kvällens kommunfullmäktige möttes vi ledamöter av SSU, ett tält, ett pappershöghus och en banderoll med texten ”vår stad vår rätt, rätt till billig hyresrätt”.

Den fullmäktigeledmot som ville fick passera igenom tältet för att komma in i stadshallen. Det ryktas om att vår gruppledare, Monica, kunde gå raklång genom tältet, själv fick jag böja något på nacken.

Bostadsbristen i Lund är ett faktum och bristen på lediga hyresrätter gör att många inte kan bosätta sig i Lund eller får vänta i mång a år innan de kan få ett kontrakt på en lägenhet. För många är inte heller en bostadsrätt ett alternativ eftersom prisnivån är hög precis som det finns en brist på billiga hyresrätter vilket givetvis främst går ut över de med lägre inkomster, ungdomar som ska få sitt första boende och studenter. Jag håller med SSU om att det behöver byggas fler billiga hyresrätter. Så köp mark och se till att hyresbolagen sedan kan sätta spaden i marken!

SSU

Vårdcentralen i Södra Sandby, följetången fortsätt...

En liten enkel fråga om vårdcentralen i Södra Sandby och vad vi tycker om det kan man läsa om på vår blogg:

Samtal om framtiden: Vårdcentralen i Södra Sandby, följetången fortsätt...: Yvonne Augustin och Lunds oppositionsråd Anna-Lena Hogerud Idag har den socialdemokratiska regionfullmäktigeledamoten Yvonne Augustin i...

Borgerlig jämställdhetspolitik

”De åtgärder som vidtagits för att motverka långvarig sjukfrånvaro har även de bidragit till ökad jämställdhet, eftersom kvinnor historiskt har varit överrepresenterade inom sjukförsäkringen. Framför allt slogs fler kvinnor än män ut från arbetsmarknaden via förtidspension, eller sjukersättning som det numera heter. Inflödet till sjukersättningen har sjunkit dramatiskt och är nu på samma nivå för kvinnor som för män. Detta kan på sikt komma att få betydande effekter på den ekonomiska jämställdheten”.

Texten kommer från bilaga fyra i budgeten. Det verkar som om regeringen verkligen menar att färre kvinnor kan få sjukersättning, eller det som i dagligt tal kallas förtidspension, är en seger för jämställdheten. Självklart är det så att när möjligheten till ersättning begränsas kraftigt så kommer också antalet som får ersättningen att minska dramatiskt. Det krävs ingen större begåvning för att inse det. Och visst är det så att fler kvinnor än män var förtidspensionerade och långtidssjukskrivna.
Vän av ordning måste dock fråga sig om det är så att dessa kvinnor blir friskare för att ersättningen försvinner för dem? För hur skulle ett minskat antal som får sjukersättning annars gagna den ekonomiska jämställdheten?

Lite våghalsigt kanske, men kan man inte tänka sig att det var själva sjukdomen som tog bort arbetsförmågan? Att sjukdomen inte försvinner för att ersättnigen gör det – och att detta också syns i att fler människor tvingas få ekonomiskt bistånd till sin försörjning. Att inflödet till sjukersättningen har sjunkit och är på samma nivå för kvinnor som för män beror snarare på att möjligheten att få ersättning beskurits kraftigt. En inte helt orimlig slutsats är då att fler kvinnor än män bir utan ekonomiskt ersättning trots sjukdom.

Det kan givetvis få betydande effekter på den ekonomiska jämställdheten – men hur det gynnar ökad jämlikhet är åtminstone inte jag kroppad att begripa.

Bågen som aldrig spändes

” Det är skönare att lyss till den sträng som brast än att aldrig spänna en båge”.
Orden är Werner von Heidenstams och innebörden är, fritt tolkat, att det är bättre att visa handlingskraft och ha höga ambitioner än att inte våga, eller strunta i, att försöka.
Kultursektorn, fritidsverksamheten och idrotten har tvingats till stora nedskärningar sedan borgarnas valseger 2006. Och mer ska visst skäras ner om man ska tro att borgarnas budgetförslag går igenom på nämnden ikväll.

Verksamhetsbidragen för bildningsförbunden behöver t.ex. ett tillskott på 600 000 för att komma upp i 2011 års nivå, och då skriver ni trots allt 2013 på den budget som beslutas ikväll. Fler exempel är att det behövs tillräckligt verksamhetsstöd till Kulturmejeriet, underhåll av idrottsplatser, stöd till lovverksamhet, Lunds- ungdoms och hemgård, utvecklande av friluftsbaden, föreningsstöd för barn och unga, påbörjande av projekten med ett nytt ridhus och en skate- och aktivitetspark för att nämna några. Skateparken som det i diskussionerna i fullmäktige lät som om den var mer eller mindre på gång – när blir det av? Eller det ständigt diskuterade ridhuset som börjar bli som Godot – ni vet han som de där smågrälande männen stod på någon väg vid något träd och väntade på i den där Becketpjäsen. Han som inte dök upp där trots all väntan. Låt oss hoppas att det inte blir med ridhuset som med Godot. Att den som vill ska ges möjlighet att utveckla sitt kultur- eller idrottsintresse berikar inte bara den enskilde, utan hela samhället. Kultur är allas angelägenhet och därför måste så många som möjligt kunna delta.

Men den föreslagna budgeten ger en sådan tajt kostym att det är frågan om det ens finns någon sträng kvar att spänna på bågen. Det blev väl för dyrt för stunden.

Hur är det på insidan?

De senaste dagarna har diskussionerna gått varma efter att ansvariga politiker i Region Skåne blev nekade att diskutera med personalen hur situationen på deras arbetsplats såg ut. Det finns flera skäl till att det är ett stort problem. Att sätta munkavel på personalen gagnar inte någon. Som medborgare har man för det mesta ett intresse av att få reda på om det är något som är på tok inom sjukvården och som personal kan man också ha ett behov av att få tala om hur verksamheten fungerar (vilket man dessutom har rätt till i det här landet) .

 

Två av våra regionpolitiekr möter morgontrötta arbetare

 

 

Flygbladen

Som beslutsfattare i en politiskt styrd organisation är givetvis insyn i verksamheten och en kontakt med de anställda ett sätt att få en bra grund för sina beslut. Att som ansvarig politiker inte få träffa personalen för att få deras syn på hur det fungerar ”på golvet” är inte bara viktigt för att politikern ska få en bra bild av verksamheten – det är på sätt och vis också ett ansvar som ligger hos politikerna att hålla sig uppdaterade och ha en kontakt med personer i verksamheterna. Kontakter mellan anställda och politiker borde snarare uppmuntras, inte motverkas. Vi bestämde oss för att ta ett initiativ till dialog och begav oss därför i morse till Skånes universitetssjukhus i Lund. På plats delade vi ut flygblad med en uppmuntran om att höra av sig till oss socialdemokrater med åsikter och beskrivningar från arbetsplatsen. Jag hoppas på att många hör av sig.



Försörjningsstödet ökar när politiken smiter ifrån sitt ansvar

I Sydsvenska dagbladet den 21 augusti kunde vi läsa om att kostnaderna för försörjningsstöd i Lunds kommun har nått rekordnivåer. Inte sedan nittiotalskrisen har så många hushåll och personer varit beroende av pengar från socialförvaltningen för sin försörjning i Lunds kommun. Att tvingas leva på försörjningsstöd är ofta påfrestande. Varje utgift blir en prioritering och vardagens kostnader, till exempel mat, fritidsaktiviteter och nöjen beskärs kraftigt för den som lever med en inkomst på existensminimum.

I artikeln i Sydsvenskan förklaras det ökade antalet försörjningsstödsberoende med det osäkra ekonomiska läget. Ännu en gång får vi ett vittnesmål om hur den internationella ekonomin är orsak till allt snålare samhälleliga förhållanden i Sverige och i svenska kommuner. Givetvis resulterar den internationella krisen i fler arbetslösa och en minskad sysselsättning samt att företag läggs ner och en allmän räddhågsenhet råder.

Men den ökade mängden människor som tvingas till försörjningsstöd är också en direkt följd av det allt hårdare och kallare politiska landskap som Sverige har förvandlats till sedan valet 2006. Genom en politik som gör det svårare och tuffare att vara arbetslös och som minskar ersättningsnivåerna i A-kassa och sjukersättning blir nöden större och fler människor tvingas som en sista utväg söka försörjningsstöd. Att regeringen sedan kombinerar en tuffare politik mot de arbetslösa och sjuka med att inte vidta tillräckliga åtgärder för att skapa fler jobb och minska arbetslösheten gör inte saken bättre. Att lägga fler bördor på den som blivit av med sitt jobb skapar nämligen inte fler arbetstillfällen eller ökad sysselsättning. Det är ju knappast de enskilda personerna som har skapat den höga arbetslösheten. Att då tro att allt löser sig genom någon ”hungriga vargar jagar bäst” filosofi är både beklagligt och fel väg att gå.

Det staten och regeringen i själva verket gör är att föra över enorma kostnader på Sveriges kommuner i form av ökade försörjningsstöd. Det enda rimliga vore att Lunds kommun skickade en faktura till Regeringskansliet för att på detta sätt uppmärksamma hur hårdare krav och en obefintlig jobbpolitik skapar ökade kostnader.

Anna-Lena Hogerud, oppositionsråd (s) Lunds kommun
Peter Fransson, gruppledare (s) Socialnämnden i Lunds kommun


Publicerad i Sydsvenskan den 8 september 2012

En liten enkel fråga

I går ställde jag en enkel fråga till kommunalrådet Tove Klette (fp) i kommunfullmäktige                                                     

Den ökade mängden människor som tvingas till försörjningsstöd är delvis en följd av det allt hårdare och kallare politiska landskap som Sverige har förvandlats till sedan valet 2006. Genom en politik som gör det svårare och tuffare att vara arbetslös och som minskar ersättningsnivåerna i A-kassa och sjukersättning kombinerat med en obefintlig jobbpolitik blir nöden större och fler människor tvingas som en sista utväg söka försörjningsstöd. Det staten och regeringen i själva verket gör är att föra över kostnader på Sveriges kommuner vilket bland annat visar sig i form av ökade försörjningsstöd. Det rimliga vore att företrädare för alliansen i Lunds kommun uppmärksammade sina partivänner i regeringen om hur hårdare krav och en obefintlig jobbpolitik skapar ökade kostnader för Sveriges kommuner.

Min fråga till Tove Klette är därför:

Har du gjort dina alliansvänner i regeringen uppmärksammade på hur deras reformer skapar ökade kostnader för Sveriges kommuner?

Svaret jag fick, efter att hon frågat mig var jag varit de senaste sex åren, var, enligt min uppfattning, bl.a. att den kommunikation som fördes mellan kommunalrådet och hennes alliansvänner i Stockholm inte var något hon kände för att tala om för mig eller i kommunfullmäktige (varför förstår jag inte riktigt om vi nu har samma mål – att se till att reform efter reform inte följs av finansiering vilket gör att kommunerna får ökade kostnader hela tiden). Dessutom hävdade hon att regeringen hade en aktiv sysselsättningspolitik i och att bl.a. sänkta skatter och sänkt moms hade skapat nya arbeten. Att kostnaderna för försörjningsstöd var höga även 2001 nr det var en s-ledd regering, att lågkonjunkturen var orsaken och att politiken visst gav arbete.

Av det kan man dra många slutsatser.

Jag tycker att man måste se att försämringar i de nationella trygghetssystemen ger ett resultat som slår på lokal nivå. Och att det är ett problem. För två dagar sedan, den 28/8 kom SCB med nya siffror på arbetsmarknadsläget. 425 000 är siffran som nu är aktuell på antalet arbetslösa i ett Sverige som regeras av en regering som talat mycket om ”arbetslinjen”. Den höga ungdomsarbetslösheten finns kvar och ökar. Vi kan se att kommunernas kostnader för försörjningsstöd ökar och statens kostnader för a-kassan minskar. Att Moderaterna genom sina reformer har slagit sönder a-kassan och sjukförsäkringssystemet och därför tvingas många arbetslösa och sjuka människor att leva på försörjningsstöd. Kommunerna får ta över statens ansvar utan kompensation.

För självklart påverkar den nationella politiken den lokala. De två reformer som ofta lyfts fram som ett led i den förstärkta arbetslinjen, sänkt krogmoms och halvering av arbetsgivaravgift för unga, har ju inte heller gett den önskade effekten. Kvar står regeringen med en nota på ca 21 miljarder per år - men var är jobben? Av svaret jag fick måste jag också konstatera att svaret på min fråga måste vara nej. Att hon inte har gjort sina alliansvänner uppmärksamma på problemet och inte heller kommer agera för att göra något åt det. Det tycker jag är synd.

Bostadsbristen avgör

Det är på tiden att politiken tar sitt ansvar och ser problemet med bostadsbristen bland studenter och unga för vad det verkligen är.
 Nedan ser ni en insändare som jag och Anders Almgren, också oppositionsråd för Socialdemokraterna i Lund, fick publicerad i dagens Skånska Dagbladet.

Den 7 september är det Hälsningsgille på Lunds universitet. Höstterminen är då ett faktum och att staden vaknar upp ur sin sommardvala. Oavsett bakgrund är en sak säker för dessa studenter och för många andra lundabor: Bostadsbristen är ett stort och växande problem som också ökar stressen och pressen på studenterna.

Lunds universitet är en tillväxtmotor inte bara för Lund utan för hela Skåne. Universitetets utbildning och forskning bidrar starkt till att Lund år efter år kan hamna i toppen bland Sveriges tillväxtkommuner. Men hur länge kan vi lundabor räkna med att det ska fortsätta?
När universitetet planerar sina satsningar väger självklart bostadsfrågan tungt. Beslutet om att lokalisera flera nya utbildningar till Helsingborg gjordes delvis mot den bakgrunden. Man vågade helt enkelt inte ta risken att drabbas av ett minskat antal sökande på grund av bostadsbristen. Vi socialdemokrater har föreslagit i riksdagen att ett investeringsstöd för byggande av studentbostäder och hyresrätter införs. När det tidigare stödet togs bort efter valet 2006 fick det dramatiska effekter på nyproduktionen av hyresbostäder.

Men frågan om studenternas boendesituation är inte bara en fråga för den nationella politiska nivån. I Lund har vi socialdemokrater föreslagit en lång rad åtgärder för att öka byggandet av små och billiga hyresrätter i allmänhet och studentbostäder i synnerhet: framförallt har vi föreslagit att vårt eget bostadsföretag LKF ska bli en aktiv aktör på studentbostadsmarknaden på samma sätt som i flera andra kommuner. Vi vill också att kommunen ska föra en aktiv markpolitik så att de aktörer som vill bygga för studenter kan få tillgång till bra mark till rimliga priser.

Lund behöver sitt universitet och sina studenter, men universitetet och studenterna behöver också en betydligt aktivare politik. Om Lunds kommun tar sitt ansvar kan man skapa de bästa förutsättningarna för att fortsätta växa och utvecklas och generera välstånd, tillväxt och andra samhällsvinster.

Gågator – ja tack

Ibland kan det vara bra att se upp när man promenerar på gatorna i Lund. Undertecknad har förvisso emellanåt förmågan att vara lite tankspridd och fundersam och är kanske inte alltid den mest uppmärksamma det ska erkännas. Men frågan är om det hade varit till någon hjälp att vara mindre inne i sina tankar under dagens promenad med tanke på att jag trots allt inte har några ögon i nacken. Jag var på väg tillbaka till kontoret när jag plötsligt kände hur någon cyklade in i mitt högra ben. ”Jag har inga bromsar” sa personen ifråga (en student iförd vikingahjälm och toga – det är nollningsperiod) och cyklade vidare. Det var ju egentligen tur att personen inte körde fortare för då hade nog resultatet blivit mer än ett skrapsår och oljiga byxor.

Imorgon kommer en motion om att införa fler gångfartszoner och gågator i lund att behandlas i kommunfullmäktige. Jag tycker att det är ett bra förslag i vilket fall som helst – fler gågator gör centrum mer attraktivt och mysigt att strosa runt i. Dessutom kan det vara klokt att inte cyklister, bilar och fotgängare ska slåss om samma utrymmen i hela centrum. Frågan har stötts och blötts i flera år i Lund och valsat genom ett flertal utredningar. Det kan tyckas på tiden att det kommer fram några förslag på platser för fotgängarzoner och gågator i Lunds centrum. Inte bara för att risken för att bli påkörd minskar för disträa fotgängare, utan för att centrum blir mer livligt om man inte behöver kryssa mellan bilar och cyklister.

Dags att avveckla?

I mitten av nittiotalet kunde man åskåda en hoper SSU:are gå runt på gatorna i Halland utklädda till kärnkraftsreaktorer. Inte bara för att det var roligt utan givetvis för att få folk i omgivningen att stanna till och diskutera kärnkraftens vara eller icke vara. Diskussionerna var intensiva och många blev ganska upprörda över den kritiska hållning som SSU:arna förespråkade. I norra Halland betyder kärnkraft och kärnkraftverk inte bara energi, utan arbetstillfällen för många. Det är för många inte alls självklart att avveckla kärnkraften. Trots medvetenheten om att det givetvis finns risker med driften. Trots vetskapen om att avfallet behöver förvaras i över hundratusen år för att bli ofarligt för människan. Trots insikten om att arbetsförhållandena för många av de som bryter uran runt om i världen är under all kritik. Inte heller har olyckor i Harrisburg, Tjernobyl eller  Fukoshima övertygad.

Brand i reaktor två, tillsynsrapporter med anmärkningar, någon säkerhetsventil som väl inte fungerade och nu senast kan man läsa i Göteborgsposten om en sprängladdning på väg in i kärnkraftverket. Det är med viss bävan man beger sig uppåt för midsommarfirandet. Tror jag ska njuta lite extra av de vackra vindkraftverken på vägen.

Att prioritera trygghet

Dag två under budgetdebatten i kommunfullmäktige i Lund var det dags att diskutera Socialnämndens budget.

När man läste förvaltningens förslag till beslut, som också antogs av en enig nämnd, var förslaget att nämndens skulle begära att undantas besparingar. Nämnden ställde sig bakom ett liknande yrkande även inför 2012 men i kommunfullmäktige röstades ändå nedskärningar igenom av M, FP, C och SD. En upprepning vi i oppositionen, för kommuninvånarnas bästa, hoppades skulle undvikas i år. Så blev det inte.

Socialnämndens verksamhet är till 85 % lagstadgad och myndighetsstyrd. Det får

tillföljd att den neddragning som krävs för att ha en budget i balans måste ske inom

socialnämndens resterande 15 %. Då kan man dra slutsatsen att det måste röra sig om den så kallade frivilliga verksamheten – förebyggande arbete, insatser mot missbruk, arbetsmarknadsåtgärder etc. Insatser som på sikt sparar pengar åt kommunen. Och givetvis ökad livskvalitet för den som är i behov av hjälp och stöd. Åtgärder, eller om man så vill, investeringar i humankapital som på sikt blir en satsning och minskad utgift.

Tage Erlander sade en gång att varje samhälle ska bedömas efter hur det behandlar sina mest utsatta. Och även om Lunds kommun är rik i jämförelse med många andra finns det även här fattiga barn. Barn som äter extra mycket på skolans lunch på måndagar. För att dom är hungriga. Barn som inte har råd att spela fotboll, åka till simhallen eller åka på skolutflykt. Barn som får hitta på undanflykter till varför de inte kan följa med på friluftsdagen. Som undviker frågor om vad de har gjort under sommarlovet. Andelen familjer som är i behov av försörjningsstöd ökar. Från oppositionens sida lyfte vi därför upp ett förslag om införande av sommarkort för barn i familjer som lever med långvarigt ekonomiskt bistånd. Vi vill ge dessa barnen en möjlighet till ett mer aktivt sommarlov – med hjälp av att erbjuda Skånetrafikens sommarkort till barn i familjer med långvarigt biståndsberoende.

De områden som vi ville lyfta fram och ge extra resurser 2013 är följande. Ökade insatser mot hemlöshet och missbruk, Riktad stöd mot barnfattigdom, Utökat drogförebyggande arbete, Ökat föreningsstöd, Sommarkortssatsning. Vårt förslag föll dock och nedskärningen röstades igenom.

Det handlar om att prioritera trygghet.

Att prioritera arbetet för att avskaffa hemlösheten. Om att prioritera verksamhet för barn och unga genom exempelvis utökad sommarpraktik. Att lyfta fram arbetet mot barnfattigdom bland annat genom riktat stöd till barnens fritidsaktivitet, men också genom ett ökat stöd när det gäller familjernas situation som helhet. Insatser mot våld mot kvinnor och ett utökat drogförebyggande arbete. Det vi satsar nu får vi dessutom igen sedan.  Tyvärr blev det inte så.

Föräldrauppror, ekonomi och en liberals syn på att gå från ord till handling

Vi som sitter i Kommunstyrelsen i Lund blev livligt uppvaktade under och efter gårdagens sammanträde. Utanför sessionssalens fönster hade en samling av arga föräldrar och barn samlats för att protestera mot de nedskärningar som har pågått under sex års tid i Lunds skolor.  

Under parollerna ”sluta spara, barnen är i fara” och ”sluta skära vi vill lära” väntade en hel hop utanför stadshuset på oss ledamöter. Vi som valde att inte smita ut bakvägen fick dessutom en möjlighet att diskutera den kommande budgeten och eventuella effekter av den för skolan med de (med all rätt) upprörda föräldrarna.  Budgeten, som räknas upp med två procent, täcker ju inte de kostnader som verksamheten kommer att ha 2013 – eftersom priser och löner förväntas öka med 2,7 procent kommer det att saknas 0,7 procent. Det innebär att man tvingar fram nedskärningar i verksamheten, exempelvis i skolan, som redan har fått dra åt svångremmen under flera års tid. Trots detta påstår man att skolan är prioriterad. Man tar sig för pannan.

Från socialdemokraternas sida har vi föreslagit en budget där full kompensation ges – vilket vi behöver höja skatten med 40 öre  ( 60-70 kr per månad för medelinkomsttagaren)  för att kunna göra. Eftersom vi instämmer med föräldrarna – det måste bli ett stopp på nedskärningarna. Varför ska barnen betala för en skattesänkning med sin utbildning och sin framtid?

När barn och skolnämnden i Lunds stad behandlade de ekonomiska ramarna var även Folkpartiet (genom Lars Hansson) helt inne på att full kompensation var nödvändig för verksamheten. Lars Hansson markerade tydligt att det måste bli ett stopp för besparingar på skolans område. Det är glädjande tycker jag, för det räcker nämligen med att Folkpartiet (egentligen behövs bara tre ledamöter) röstar emot borgarnas budget på sammantärdet i juni för att skolan och andra verksamheter ska kunna slippa fler nedskärningar. Och Folkpartiet hävdar ju ofta skolpolitik som något av deras paradgren. I dagens Sydsvenskan kan man dock läsa att det är tveksamt om Folkpartiet kommer att gå från ord till handling i juni.

På journalistens frågor svarar Hansson följande.

”Lars Hansson, är du nöjd med kommunstyrelsens beslut?
– Självklart inte. Jag kan ställa upp på att vi behöver ha en återhållsam kommunal ekonomi, men man borde tagit hänsyn till skolans speciella situation med reformpaketen och den nya läroplanen.

Är du beredd att rösta emot alliansens budgetförslag i fullmäktige?
– Det beror mycket på hur det ser ut i fullmäktige. Jag kommer inte att göra gemensam sak med något av våra fem oppositionspartier. Och det är inte säkert att jag ens tjänstgör när beslutet tas – budgetfullmäktige – budgetfullmäktige pågår mellan 8.30 och 22.30 i två dagar, så vi tjänstgör i skift”.

Min tolkning måste vara att det kommer att finnas ledamöter i kommunfullmäktige som egentligen inte vill rösta igenom fler nedskärningar, men ändå kommer att göra det eller hålla sig borta när deras hjärtefrågor behandlas. Jag kan tycka att det vore bättre att vara på plats och påverka framtiden istället – att hålla gå från ord till handling och faktiskt stå för vad man tycker även vid skarpt läge. Men det kanske är för mycket begärt att kräva någon form av koppling mellan åsikter och politisk praktik av framträdande liberaler?