”Fröna växer sakta under ytan. Dom trivs där det är fuktigt, mörkt och kallt. Först när bladen börjar synas kan man se att det är ogräs överallt. Men om man tittar bort inget hör, inget ser hur vet man då. För hör man inget, finns väl ingenting. Och det, man inte ser, finns säkert inte till” (Valet, Mikael Wiehe).
De randiga lägeruniformerna i montern var genomborrade av kulhål omgivna av blodfläckar. Min kamrat från SSU bryter ihop när han ser kläderna. Det ofattbara som skedde i nazisternas koncentrationsläger i Mauthausen i Österrike blir plötsligt levande och konkret. Mauthausen. Förtvivlan, svält och hårt arbete.
Högar av tillhörigheter från människor som fick avsluta sina liv för tidigt. På grund av främlingsfientlighet hat och nazism.
Glasögon, skor, pennor, vigselringar, fotografier, småplock. Inga större saker – utan saker som ryms i en resväska. En väska packad till dödens väntrum.
Vi skrev 1997. Vi var en busslast med SSU:are som var på resa i Österrike för att träffa utbilda oss i hur vi kan arbeta motrasism och för jämlikhet.
Studiebesök varvades med praktiska politiska övningar. Studieresan till koncentrationslägret var ett sätt att göra det fruktansvärda tydligt – att göra det ofattbara begripligt. Det fungerade. Jag kan fortfarande inte glömma känslan som slog emot mig eller de intryck jag tog med mig därifrån. Kanske borde fler få resa dit.
Valet av Österrike var ingen slump. Jörg Haider och främlingsfientliga FPÖ hade stark medvind. Med en populistisk och främlingsfientlig politik gick dom rakt in i människornas hushåll. 1999 drev paritet en kampanj mot ökande kriminalitet och missbruk av socialbidrag och hävdade at tillegala invandrare låg bakom missbruket. Populistiska floskler spred sig som en löpeld genom riket och FPÖ fick 27 procent av rösterna i valet. Vi tappade andan då – och nu kan vi konstatera att nazister är invalda i europaparlamentet. De främlingsfientliga partierna växer i Europa och här hemma.
Vi har mycket att göra för att försvara demokrati och alla människor lika värde.
”Idag tar rasisterna en. Imorgon så tar dom kanske två. Frankrike tar dom med storm. Vem vet när det är dej, dom ger sej på. Vakna upp. Fatta mod. Börja se dej omkring. Bli inte en av dom som bara står där sen och säger att jag visste ingenting”.
måndag 26 maj 2014
fredag 9 maj 2014
Om kokta grodor, hoppande skåningar och sjukvård
Talet jag höll på första maj i Lund
Mötesdeltagare
Jag har funderat lite över politiskt engagemang. Vad det är som har fått generationer av Socialdemokrater att engagera sig i kampen för ett mer jämlikt samhälle.
Vad det är som mig så förbannad när jag ser vad det borgerliga styret har gjort med vårt samhälle och vår fantastiska välfärd.
Eller vad det är som får oss att stå här idag. Att fortsätta kämpa. Att inte ge upp.
Jag tror att det beror på att vi alla har en sak gemensamt. För oss finns det inget alternativ.
Politiskt engagemang är nämligen ingen tanke för oss.
Det är en övertygelse
Om att en annan ordning behövs.
Om att alla är lika mycket värda.
Och faktiskt är politisk övertygelse livsnödvändigt vilket utvecklingen de senaste åren här i Skåne har visat.
Jag tänkte tala en stund om det - den skånska sjukvården.
Sjukvården är på en och samma gång en plats för både hopp och hopplöshet.
Det är oftast där, i mötet med vården, vi människor får de allra bästa och de allra tyngsta beskeden. Det är här våra barn kommer till världen och det är också här en del av våra släktingar slutar sina liv.
Jag har de senaste månaderna varit på flera besök i den skånska vården. Som politiker, som besökare och som prao.
Jag har träffat läkarsekreterare, sjuksköterskor, undersköterskor, läkare, patienter och chefer. Alla dom som vårdar, lindrar, botar, plåstrar, lugnar. De som vakar vid sidan av döende. De som hjälper barn till världen. De som alltid finns när vi behöver dom.
Den professionalism och den medmänsklighet som finns är helt otrolig. Det arbete som utförs är fantastiskt. Varje dag, varje natt.
Allt detta sker inte på grund av, utan trots den styrande majoritetens härjningar de senaste sju åren.
För mötesdeltagare…
Den skånska vården befinner sig i kris.
De senaste sju åren har moderaterna styrt Region Skåne med stöd av övriga borgerliga partier och Miljöpartiet.
Det är sju år som har präglats av nedskärningar.
Larmrapporter varvas med viten från arbetsmiljöverket och granskningar från socialstyrelsen.
Socialstyrelsen konstaterar att patienter har dött på grund av resursbrist.
Borgarna bemöter det hela med att tala om att allt är fantastiskt. Och visst är det ju viktigare med låga skatter än att satsa på sjukvård?
Onkologer går ut i pressen och talar om att de inte kan garantera patientsäkerheten.
Vi Socialdemokrater skriker att vi måste lyssna på larmrapporterna och ta dem på allvar.
Borgarnas svar är att kalla det för tidningsankor.
Och sedan skär man lite till.
700 miljoner kronor. Bara i år.
Och krisen får fortsätta medan den borgerliga ledningen räknar på nästa sparbeting.
Trots att dom bär allt ansvar för den kris vården befinner sig i.
En kris som innebär att gamla människor tvingas ligga i korridorerna för att det inte finns några vårdplatser.
En kris som innebär att kvinnor som är på väg att föda barn får beskedet att förlossningskliniken är full.
Var god dröj.
En kris som innebär att sjukvårdspersonalen själv blir sjuk av den dåliga arbetsmiljön.
Men
Vårdkrisen handlar inte bara om pengar.
Den handlar om ett sällsynt dåligt ledarskap från moderaterna och deras stödpartier.
De har glömt bort att personalen är vårdens viktigaste resurs.
Stora omorganiseringar genomförs. Kliniker flyttas hit och dit.
Som pjäser på ett schackbräde.
Inte för att man vet att det skulle bli bättre för personalen eller patienterna. Men kanske kan man spara in en liten slant genom flytten. Åtminstone för tillfället.
Och fungerar inte det kan man ju alltid vräka ut någon tandläkarklinik till vrakpriser. Eller lägga ut lite mer verksamhet privat. Snabba pengar och kortsiktig vinst.
Och vad händer här om borgarna får styra efter höstens val? Kommer planerna på att dela upp verksamheten mellan Malmö och Lund resa sig som en Fenix ur askan?
Kommer vi stå här om fyra år och undra hur det en gång så välkända lunds lasarett gick från att vara en krona bland universitetssjukhus till att bli en förväxt vårdcentral?
Mötesdeltagare
Vi tar gärna över stafettpinnen.
Vi kan ge tydliga besked. Inga fler ogenomtänkta omorganisationer.
Vi behöver två fullvärdiga sjukhus i både Malmö och Lund.
Det är dags att sätta stopp för nedskärningarna. Det räcker nu.
Vi kräver mer resurser till vården och lovar att satsa 900 miljoner mer – med start redan i höst.
Tillsamans med beskedet från Stefan Löfven i veckan om ytterligare 264 miljoner till Skåne kan vi dessutom anställa 2000 till under mandatperioden.
Vi kan öppna vårdplatser istället för att stänga dom.
Vi kan satsa på vården istället för att lämna allt åt råttorna.
Mötesdeltagare
Om en groda får ligga länge i en gryta med gradvis varmare vatten så blir den till slut kokt. Den hoppar inte ut för att slippa döden – för den vänjer sig.
Precis som vi vänjer oss vid rapporter om överbeläggningar, vårdplatsbrist, patienter i korridoren och kvinnor som föder barn i en taxi mellan Lund och Malmö för att det inte finns tillräckligt med platser på KK.
Nedskärningar blir regel och personalen springer på knäna.
Och arbetsmiljöverket dömer ut ännu ett vite på grund av usel arbetsmiljö.
Kamrater!
Det är drygt 130 dagar kvar till valet.
Det är dags för förändring. En förändring som inte kan komma en dag för tidigt.
Det är dags att få skåningarna att hoppa upp ur grytan innan det är för sent.
Mötesdeltagare
Jag har funderat lite över politiskt engagemang. Vad det är som har fått generationer av Socialdemokrater att engagera sig i kampen för ett mer jämlikt samhälle.
Vad det är som mig så förbannad när jag ser vad det borgerliga styret har gjort med vårt samhälle och vår fantastiska välfärd.
Eller vad det är som får oss att stå här idag. Att fortsätta kämpa. Att inte ge upp.
Jag tror att det beror på att vi alla har en sak gemensamt. För oss finns det inget alternativ.
Politiskt engagemang är nämligen ingen tanke för oss.
Det är en övertygelse
Om att en annan ordning behövs.
Om att alla är lika mycket värda.
Och faktiskt är politisk övertygelse livsnödvändigt vilket utvecklingen de senaste åren här i Skåne har visat.
Jag tänkte tala en stund om det - den skånska sjukvården.
Sjukvården är på en och samma gång en plats för både hopp och hopplöshet.
Det är oftast där, i mötet med vården, vi människor får de allra bästa och de allra tyngsta beskeden. Det är här våra barn kommer till världen och det är också här en del av våra släktingar slutar sina liv.
Jag har de senaste månaderna varit på flera besök i den skånska vården. Som politiker, som besökare och som prao.
Jag har träffat läkarsekreterare, sjuksköterskor, undersköterskor, läkare, patienter och chefer. Alla dom som vårdar, lindrar, botar, plåstrar, lugnar. De som vakar vid sidan av döende. De som hjälper barn till världen. De som alltid finns när vi behöver dom.
Den professionalism och den medmänsklighet som finns är helt otrolig. Det arbete som utförs är fantastiskt. Varje dag, varje natt.
Allt detta sker inte på grund av, utan trots den styrande majoritetens härjningar de senaste sju åren.
För mötesdeltagare…
Den skånska vården befinner sig i kris.
De senaste sju åren har moderaterna styrt Region Skåne med stöd av övriga borgerliga partier och Miljöpartiet.
Det är sju år som har präglats av nedskärningar.
Larmrapporter varvas med viten från arbetsmiljöverket och granskningar från socialstyrelsen.
Socialstyrelsen konstaterar att patienter har dött på grund av resursbrist.
Borgarna bemöter det hela med att tala om att allt är fantastiskt. Och visst är det ju viktigare med låga skatter än att satsa på sjukvård?
Onkologer går ut i pressen och talar om att de inte kan garantera patientsäkerheten.
Vi Socialdemokrater skriker att vi måste lyssna på larmrapporterna och ta dem på allvar.
Borgarnas svar är att kalla det för tidningsankor.
Och sedan skär man lite till.
700 miljoner kronor. Bara i år.
Och krisen får fortsätta medan den borgerliga ledningen räknar på nästa sparbeting.
Trots att dom bär allt ansvar för den kris vården befinner sig i.
En kris som innebär att gamla människor tvingas ligga i korridorerna för att det inte finns några vårdplatser.
En kris som innebär att kvinnor som är på väg att föda barn får beskedet att förlossningskliniken är full.
Var god dröj.
En kris som innebär att sjukvårdspersonalen själv blir sjuk av den dåliga arbetsmiljön.
Men
Vårdkrisen handlar inte bara om pengar.
Den handlar om ett sällsynt dåligt ledarskap från moderaterna och deras stödpartier.
De har glömt bort att personalen är vårdens viktigaste resurs.
Stora omorganiseringar genomförs. Kliniker flyttas hit och dit.
Som pjäser på ett schackbräde.
Inte för att man vet att det skulle bli bättre för personalen eller patienterna. Men kanske kan man spara in en liten slant genom flytten. Åtminstone för tillfället.
Och fungerar inte det kan man ju alltid vräka ut någon tandläkarklinik till vrakpriser. Eller lägga ut lite mer verksamhet privat. Snabba pengar och kortsiktig vinst.
Och vad händer här om borgarna får styra efter höstens val? Kommer planerna på att dela upp verksamheten mellan Malmö och Lund resa sig som en Fenix ur askan?
Kommer vi stå här om fyra år och undra hur det en gång så välkända lunds lasarett gick från att vara en krona bland universitetssjukhus till att bli en förväxt vårdcentral?
Mötesdeltagare
Vi tar gärna över stafettpinnen.
Vi kan ge tydliga besked. Inga fler ogenomtänkta omorganisationer.
Vi behöver två fullvärdiga sjukhus i både Malmö och Lund.
Det är dags att sätta stopp för nedskärningarna. Det räcker nu.
Vi kräver mer resurser till vården och lovar att satsa 900 miljoner mer – med start redan i höst.
Tillsamans med beskedet från Stefan Löfven i veckan om ytterligare 264 miljoner till Skåne kan vi dessutom anställa 2000 till under mandatperioden.
Vi kan öppna vårdplatser istället för att stänga dom.
Vi kan satsa på vården istället för att lämna allt åt råttorna.
Mötesdeltagare
Om en groda får ligga länge i en gryta med gradvis varmare vatten så blir den till slut kokt. Den hoppar inte ut för att slippa döden – för den vänjer sig.
Precis som vi vänjer oss vid rapporter om överbeläggningar, vårdplatsbrist, patienter i korridoren och kvinnor som föder barn i en taxi mellan Lund och Malmö för att det inte finns tillräckligt med platser på KK.
Nedskärningar blir regel och personalen springer på knäna.
Och arbetsmiljöverket dömer ut ännu ett vite på grund av usel arbetsmiljö.
Kamrater!
Det är drygt 130 dagar kvar till valet.
Det är dags för förändring. En förändring som inte kan komma en dag för tidigt.
Det är dags att få skåningarna att hoppa upp ur grytan innan det är för sent.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)