Hundra miljoner hit eller dit - tankar om årsredovisning och budget

Årsredovisningen är nästan som déja vu.
Varje gång har svaret från borgerligheten varit samma mantra, ”Lund är fantastiskt, här finns inga problem”, ”vi ligger högt i mätning X, Y och Z” och favoriten ”oppositionen bara svartmålar”. Likadant var det i kväll när vi diskuterade årsredovisningen.

Jag är inte ute efter att svartmåla. Däremot ser jag saker som behöver förändras. Och då vill man ju givetvis framföra det.

Inte mycket om mörka moln på horisonten i form av mögelskadade skolor, larmarapporter om lärares arbetsmiljö eller hur man ska tackla fortsatt ökande sjukfrånvaro. Tvärtom kom ansatser till att förklara ökad sjukfrånvaro på 10 procent med en influensaepidemi. En dyr influensa i så fall – sju miljoner kronor kostade den.

Vi har identifierat den enorma utmaning som skolan står inför de kommande åren, en stressad arbetsmiljö, lärare som allvarligt funderar på att lämna yrket, problem med nyrekrytering och fallande skolresultat i Sverige och även i Lund.

Vi har sett och försökt angripa problemen inom äldreomsorgen där bl.a. bristen på personal riskerar att försämra livskvaliteten för den generation som faktiskt har tagit det här landet från bondesamhälle till välfärdsstat.
Vi har talat om problemen inom socialtjänsten där ord som hemlöshet, drogmissbruk och barnfattigdom, som tidigare var nästan okända i Lund, har blivit vardag. Där nedskärningarna har minskat möjligheten till förebyggande arbete. Där utmaningarna ser ut att bli ännu större inför 2015. På frågorna om hur man ska tackla att budgeten inte kan tillgodose verksamhetens behov kom inga svar.

Däremot kom en kommentar om att vi har stått i den här salen och diskuterat hundra miljoner hit eller hundra miljoner dit från Folkpartiet. Troligtvis syftande på budgetdebatten och skillnader i olika skattesatser. För mig är hundra miljoner inget vi kan ha eller mista. Det är en ansenlig summa som skulle innebära mycket för kommunens verksamhet. Inte minst för de verksamheter som ser ut att få ett oerhört kärvt ekonomiskt läge framöver. De som riskerar underskott på över 30 miljoner – för den verksamheten och de medborgare son behöver den skulle nog hundra miljoner till i totalen innebära en hel del.

Budget är inte bara siffror. Det är ett verktyg för att ge medborgare och verksamhet den service i form av tex utbildning och vård som behövs. I det läget kan hundra miljoner hit eller dit faktiskt vara det som avgör huruvida en person får god vård, en skola som ser alla barn och har en god arebtsmiljö för lärarna, fritidsaktiviteter, gröna parker och hela cykelbanor, utbyggd missbruksvård, mer resurser för åtgärder mot hemlöshet eller inte.

Alla har rätt att påverka - tankar efter Lunds ungdomsting

Ungdomen är framtiden säger mången politiker. Trots det tycker många av ungdomarna - åtminstone om man ska lyssna till de diskussioenr jag var med på idag på Lunds ungdomsting, att dialogen mellan politiker och ungdomarna är närmast obefintlig.
Hur ska man veta var man ska engagera sig - om man inte vet vad de olika partierna tycker, eller var politikerna finns eller gör?
Och varför ska man engagera sig politiskt över huvud taget?

För mig blev politiskt engagemang livsnödvändigt. Jag växte upp i ett område präglat av mångfald. Vi var alla lika mycket värda. Men ändå var vi så olika. Jag kunde aldrig förstå vad det var för naturlagar som gjorde att vissa av mina skolkamrater hade råd att åka på treveckors semester till medelhavet medan barn från andra sidan cykelbanan fick nöja sig med en tur till badstranden i Varberg eller en cykelsemester i Danmark. Vissa ärvde kläder från sina äldre syskon och andra hade nya märkeskläder. Och vissa följde aldrig med på skolutflykter när man behövde ha med sig pengar till fikat. Vissa åkte aldrig till Liseberg på sommaren.

Det var först i skolan som jag såg att en del hade mer än andra. Att vissa räknades lite mer. Att i jämförelsen med andra föddes olikheterna. Alla fick inte lika många chanser och många fick inte ens en första. Jag såg att tillvaron var orättvis, och det kan jag inte acceptera. Inte då och inte nu. Att ta den politiska kontakten var för mig inte så svårt. Min bästa vän släpade dessutom med mig till SSU och jag kände mig genast hemma. Jag var ung, arg och ville ha rättvisa. Vi skulle förändra världen. Arg och engagerad är jag fortfarande - även om jag har tvingats acceptera att det nog tar tid att förändra samhället så kan jag inte ge upp.

Men i den förändringen förlorar vi en massa kloka funderingar och ideer om vi inte tar tilllvara på de unga människornas vilja och tankar. Att ungdomar inte känner sig sedda av politiken är ett allvarligt problem. Både för ungdomarna och politikerna. Det är inte bara en rättighet för de ungas röster att höras i politiken - det är också en möjlighet för oss som beslutsfattare att få de ungas perspektiv och åsikter i frågor som rör ungdomar. Alla åsikter är lika värdefulla. Men det rä nog så att vissa får skriak lite högre för att höras. Det är kanske på tiden att vi som är vuxna istället blir lite bättre på att lyssna?

Jag tror att vi behöver fler forum för möten mellan unga och vuxna. Ungdomstinget är en bra mötesplats men jag skulle vilja se fler. Om ungdomarna känner att deras åsikter inte kommer fram måste vi fundera över hur vi kan skapa fler platser för samtal mellan olika åldrar. I skolan eller på fritiden. Ett sätt att som ungdom få sin röst att låta lite högre är givetvis också att engagera sig i ett politiskt ungdomsförbund. Då är men inte längre bara en röst utan tillsammans flera tusen som talar om samma åsikt. När Anna-Lena 16 år talade om vad hon tyckte kanske det var ganska enkelt för dåvarande statsminister Ingvar Carlsson att slå dövörat till. Men när flera tusen medlemmar i SSU sa samma sak - ja då lyssnade till och med statsministern. Och fortfarande var det ju min åsikt - även om fler delade den.

Fördomar uppstår inte bara

I lördags var jag en av de som deltog i Expos tillsammansmarsch i Lund. Det var soligt, det var liv och rörelse i centrum och vi var många som slöt upp för ett samhälle utan rasism och diskriminering. Ett sådant samhälle är givetvis en förutsättnign för en bättre - mer jämlik värld. Flera talare på temat alla människors lika värde, bra musik och dansande människor på torget. Jag försäkte förmedla min syn på hur vårt land förändrats sedan jag var liten - och var fördomar och hat har sin främsta grogrund med hjälp av anförandet nedan.


Jag växte upp i åttiotalets Sverige. I ett område där alla lekte med alla. I en skola präglad av mångfald. För mig var Sverige ett land där jämlikhet var något man ville ha – och rasism något mörkt och oacceptabelt. Mitt land var ett land präglat av öppenhet och trygghet.
Ett land där man kunde uttrycka sina åsikter utan att bli hotad, förföljd eller nedslagen. Och man visste att så är det inte överallt.
Och trots att man hade skolkamrater som lämnat en land på andra sidan jordklotet just på grund av föräldrarnas politiska engagemang så tog man den tryggheten mer eller mindre för given.

Men en dag förändrades något. Jag var tio år och vi skrev 1986.
Ekot kablade ut att statsminister Olof Palme hade blivit mördad.
Hela min värld förändrades på sätt och vis lite den dagen. Jag förstod mer vad min chilenske skolkamrat pratade om när han sade att hand föräldrar var politiska flyktingar. Innan hade det nog mest varit ord. Men nu blev det på riktigt.

För när Palme mördades blev det tydligt att man kunde bli dödad på grund av sina åsikter. Även för en tioåring.
Ändå var det ofattbart. Sverige var i chock. Alla sade med en röst att hur kan något sådant hända här, i Sverige. Något förändrades lite den dagen.

Nu skriver vi 2014. Och min trygga barndoms land har förändrats ännu mer. I Kärrtorp attackeras en antirasistisk demonstration av nazister och bara en kvart bort, i Malmö, blir feminister jagade av nazister och svårt skadade i anslutning till en demonstration för att ta tillbaka natten.
Något händer – men det är svårt att förstå vidden av det. Eller sammanhanget.
Vi kan se likheter när vi tittar ut i Europa. Ett Europa där diskrimineringen av romer ökar och där nazistiska stormtrupper patrullerar på gatorna.
Och vi ser det när vi blickar ett par år bakåt till Norge där en nazist genom en välplanerad kupp mördade 69 socialdemokratiska ungdomar på Utöya.

Högerextremismen tar till vapen och organiserar sig militärt. De uppträder i uniformsliknande kläder och organiserar sig under befälsliknande strukturer. Känslan är tydlig, de förbereder sig. Men för vad? Politiker med en öppet främlingsfientlig politik är valda till beslutande församlingar och upprepar med en dåres envishet att integrationspolitik och mångfald är skulden till det mesta av problemen. De levererar enkla svar på svåra frågor.
Och det som till en början låter barockt blir efter ett tag vedertaget.

Successivt har de mörka krafterna smugit sig in i våra hem och våra tankar.
Människor vi minns som toleranta människor tycker plötsligt att vi tar emot för många flyktingar – något som de bombsäkert vet hotar det svenska samhället i grunden. Det kostar för mycket – och vi kan väl hjälpa dom i deras hemland säger man.
Hur kan man sätta ett pris på en människas liv undrar jag.
På det får jag inget svar. Vi möts fortfarande vid busshållsplatsen och utbyter våra artighetsfraser men utvecklingen har rest en mur mellan oss som vi inte kan ta oss över längre.

Hur kunde det bli såhär? Hur kunde mitt öppna, trygga och rika barndomsland bli så fattigt att fördomar och trångsynthet har tillåtit sig att ta sig uttryck i rasistiska och nazistiska partier? Var föds fördomen, hatet och ilskan mot andra människor?
För mig som socialist och socialdemokrat kan jag aldrig acceptera en enögd uppfattning som säger att rasism utgår från fördomar och okunskap.

För fördomar uppstår inte bara.
Fördomar skapas i människors okunskap men framförallt i människors rädsla för att det okända ska utgöra ett hot.
Ett hot som kan beröva mig något av den trygghet som jag har.
Och sanningen är att Sverige har blivit kallare, hårdare och otryggare. Fattigdomen och arbetslösheten har ökat.
Samtidigt har lyxbåtarna blivit fler och aktieklippen större.
Jag är övertygad om att det är här, i skillnaderna mellan människor individer och grupper som rasismen och nazismen växer.

Sveriges problem är inte ökad invandring.
Sveriges problem är inte ökad mångfald eller integration
Sveriges problem är en för dålig skolpolitik där barn från olika social bakgrund ges helt olika chanser i livet.
Sveriges problem är en för dålig bostadspolitik där den med sämre ekonomiska förutsättningar endast kan välja vissa bostadsområden.
Men framförallt grundar sig rasismen på en arbetsmarknadspolitik som har havererat. Där massarbetslösheten har blivit permanent och där hoppet om en egen försörjning håller på att lämnar en hel generation unga människor. Det är här, bland de unga arga och desperata som den nazistiska rörelsen rekryterar sina medlemmar och det är här de rasistiaska och nazistiska partierna hittar sina väljare.

Det bästa sättet att motarbeta rasism och främlingsfientlighet är att stärka jämlikheten genom att skapa full sysselsättning och utveckla den generella välfärden.
Den bärande tanken i vår ideologi har alltid varit att låta demokrati och social utveckling gå hand i hand. Att använda den politiska makten för att utjämna skillnader mellan människor och grupper i samhället.

En av socialdemokratins viktigaste uppgifter under tiotalet kommer att handla om att återigen ta strid för tryggheten, rättvisan, friheten och jämlikheten.
Men kampen mot rasism handlar också om att stå upp för våra värderingar.
Därför behöver vi gemensamt stå upp för att försvara demokratin och våra värderingar om alla människors lika värde. Vi socialdemokrater vill se ett land där vi samlas för att utveckla vår demokrati och samhällsmodell. Alla behövs i det arbetet.