Igår kväll var jag, Elin Gustavsson och Lisa Ronnle på ett möte med Carin Jämtin och WILMA (women in Lund mentor association). Kvällen bjöd på ett spännande samtal om framgång och vad det är och betyder - engagemang och ledarskap. Och hur man prioriterar för att inte passera den osynliga gränsen för livet i övrigt. Och hur orkar man och varför fortsätter man även när kriserna är som djupast? Och hur hanterar man hierarkier och svåra situationer som ledare?
Innan mötet konstaterade jag och någon till att det ofta kan vara svårt att hinna med alla bör, måsten och vill eftersom det är annat som ständigt måste prioriteras före och att man ananrs får dåligt samvete över det man inte har gjort eller att man egentlgen kanske borde vara någon annanstans istället. Den ständigt växande tvätthögen, den spartanska städnignen eller den obefintlgia matlagningen som ofta får stå tillbaka för måsten. Eller den där vännen som man vill och borde, men inte hittar tiden till att träffa.
Efter en liten stund kunde vi konstatera att just den kvällen var vi på helt rätt plats. Och att vi skulle ta till oss av de råd en erfaren person som Carin kunde ge oss vilket egentligen kan sammanfattas i några enkla rader. Att bestämma sig själv för vad man mår bra av - vad går gränsen för livet? Att gränsa av uppdraget eller jobbet till vad det egentligen handlar om och inte lägga in mer i det. Att kunna stänga av jobbet på fritiden. Att lära sig att säga nej utan att ha dåligt samvete över det (att stå fast vid den prioriteringen) - och framför allt - att ha kul.
Efter mötet kunde vi dra slutsatsen att det är helt i sin ordning att sluta leva livet med duktigflickasyndrom. Jag ska försöka.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar