Dags att avveckla?

I mitten av nittiotalet kunde man åskåda en hoper SSU:are gå runt på gatorna i Halland utklädda till kärnkraftsreaktorer. Inte bara för att det var roligt utan givetvis för att få folk i omgivningen att stanna till och diskutera kärnkraftens vara eller icke vara. Diskussionerna var intensiva och många blev ganska upprörda över den kritiska hållning som SSU:arna förespråkade. I norra Halland betyder kärnkraft och kärnkraftverk inte bara energi, utan arbetstillfällen för många. Det är för många inte alls självklart att avveckla kärnkraften. Trots medvetenheten om att det givetvis finns risker med driften. Trots vetskapen om att avfallet behöver förvaras i över hundratusen år för att bli ofarligt för människan. Trots insikten om att arbetsförhållandena för många av de som bryter uran runt om i världen är under all kritik. Inte heller har olyckor i Harrisburg, Tjernobyl eller  Fukoshima övertygad.

Brand i reaktor två, tillsynsrapporter med anmärkningar, någon säkerhetsventil som väl inte fungerade och nu senast kan man läsa i Göteborgsposten om en sprängladdning på väg in i kärnkraftverket. Det är med viss bävan man beger sig uppåt för midsommarfirandet. Tror jag ska njuta lite extra av de vackra vindkraftverken på vägen.

Att prioritera trygghet

Dag två under budgetdebatten i kommunfullmäktige i Lund var det dags att diskutera Socialnämndens budget.

När man läste förvaltningens förslag till beslut, som också antogs av en enig nämnd, var förslaget att nämndens skulle begära att undantas besparingar. Nämnden ställde sig bakom ett liknande yrkande även inför 2012 men i kommunfullmäktige röstades ändå nedskärningar igenom av M, FP, C och SD. En upprepning vi i oppositionen, för kommuninvånarnas bästa, hoppades skulle undvikas i år. Så blev det inte.

Socialnämndens verksamhet är till 85 % lagstadgad och myndighetsstyrd. Det får

tillföljd att den neddragning som krävs för att ha en budget i balans måste ske inom

socialnämndens resterande 15 %. Då kan man dra slutsatsen att det måste röra sig om den så kallade frivilliga verksamheten – förebyggande arbete, insatser mot missbruk, arbetsmarknadsåtgärder etc. Insatser som på sikt sparar pengar åt kommunen. Och givetvis ökad livskvalitet för den som är i behov av hjälp och stöd. Åtgärder, eller om man så vill, investeringar i humankapital som på sikt blir en satsning och minskad utgift.

Tage Erlander sade en gång att varje samhälle ska bedömas efter hur det behandlar sina mest utsatta. Och även om Lunds kommun är rik i jämförelse med många andra finns det även här fattiga barn. Barn som äter extra mycket på skolans lunch på måndagar. För att dom är hungriga. Barn som inte har råd att spela fotboll, åka till simhallen eller åka på skolutflykt. Barn som får hitta på undanflykter till varför de inte kan följa med på friluftsdagen. Som undviker frågor om vad de har gjort under sommarlovet. Andelen familjer som är i behov av försörjningsstöd ökar. Från oppositionens sida lyfte vi därför upp ett förslag om införande av sommarkort för barn i familjer som lever med långvarigt ekonomiskt bistånd. Vi vill ge dessa barnen en möjlighet till ett mer aktivt sommarlov – med hjälp av att erbjuda Skånetrafikens sommarkort till barn i familjer med långvarigt biståndsberoende.

De områden som vi ville lyfta fram och ge extra resurser 2013 är följande. Ökade insatser mot hemlöshet och missbruk, Riktad stöd mot barnfattigdom, Utökat drogförebyggande arbete, Ökat föreningsstöd, Sommarkortssatsning. Vårt förslag föll dock och nedskärningen röstades igenom.

Det handlar om att prioritera trygghet.

Att prioritera arbetet för att avskaffa hemlösheten. Om att prioritera verksamhet för barn och unga genom exempelvis utökad sommarpraktik. Att lyfta fram arbetet mot barnfattigdom bland annat genom riktat stöd till barnens fritidsaktivitet, men också genom ett ökat stöd när det gäller familjernas situation som helhet. Insatser mot våld mot kvinnor och ett utökat drogförebyggande arbete. Det vi satsar nu får vi dessutom igen sedan.  Tyvärr blev det inte så.

Föräldrauppror, ekonomi och en liberals syn på att gå från ord till handling

Vi som sitter i Kommunstyrelsen i Lund blev livligt uppvaktade under och efter gårdagens sammanträde. Utanför sessionssalens fönster hade en samling av arga föräldrar och barn samlats för att protestera mot de nedskärningar som har pågått under sex års tid i Lunds skolor.  

Under parollerna ”sluta spara, barnen är i fara” och ”sluta skära vi vill lära” väntade en hel hop utanför stadshuset på oss ledamöter. Vi som valde att inte smita ut bakvägen fick dessutom en möjlighet att diskutera den kommande budgeten och eventuella effekter av den för skolan med de (med all rätt) upprörda föräldrarna.  Budgeten, som räknas upp med två procent, täcker ju inte de kostnader som verksamheten kommer att ha 2013 – eftersom priser och löner förväntas öka med 2,7 procent kommer det att saknas 0,7 procent. Det innebär att man tvingar fram nedskärningar i verksamheten, exempelvis i skolan, som redan har fått dra åt svångremmen under flera års tid. Trots detta påstår man att skolan är prioriterad. Man tar sig för pannan.

Från socialdemokraternas sida har vi föreslagit en budget där full kompensation ges – vilket vi behöver höja skatten med 40 öre  ( 60-70 kr per månad för medelinkomsttagaren)  för att kunna göra. Eftersom vi instämmer med föräldrarna – det måste bli ett stopp på nedskärningarna. Varför ska barnen betala för en skattesänkning med sin utbildning och sin framtid?

När barn och skolnämnden i Lunds stad behandlade de ekonomiska ramarna var även Folkpartiet (genom Lars Hansson) helt inne på att full kompensation var nödvändig för verksamheten. Lars Hansson markerade tydligt att det måste bli ett stopp för besparingar på skolans område. Det är glädjande tycker jag, för det räcker nämligen med att Folkpartiet (egentligen behövs bara tre ledamöter) röstar emot borgarnas budget på sammantärdet i juni för att skolan och andra verksamheter ska kunna slippa fler nedskärningar. Och Folkpartiet hävdar ju ofta skolpolitik som något av deras paradgren. I dagens Sydsvenskan kan man dock läsa att det är tveksamt om Folkpartiet kommer att gå från ord till handling i juni.

På journalistens frågor svarar Hansson följande.

”Lars Hansson, är du nöjd med kommunstyrelsens beslut?
– Självklart inte. Jag kan ställa upp på att vi behöver ha en återhållsam kommunal ekonomi, men man borde tagit hänsyn till skolans speciella situation med reformpaketen och den nya läroplanen.

Är du beredd att rösta emot alliansens budgetförslag i fullmäktige?
– Det beror mycket på hur det ser ut i fullmäktige. Jag kommer inte att göra gemensam sak med något av våra fem oppositionspartier. Och det är inte säkert att jag ens tjänstgör när beslutet tas – budgetfullmäktige – budgetfullmäktige pågår mellan 8.30 och 22.30 i två dagar, så vi tjänstgör i skift”.

Min tolkning måste vara att det kommer att finnas ledamöter i kommunfullmäktige som egentligen inte vill rösta igenom fler nedskärningar, men ändå kommer att göra det eller hålla sig borta när deras hjärtefrågor behandlas. Jag kan tycka att det vore bättre att vara på plats och påverka framtiden istället – att hålla gå från ord till handling och faktiskt stå för vad man tycker även vid skarpt läge. Men det kanske är för mycket begärt att kräva någon form av koppling mellan åsikter och politisk praktik av framträdande liberaler?

Arbete och utbildning

Idag presenterade  jag och Anders Almgren, även han oppositionsråd i Lund, socialdemokraternas budget för Lunds kommun.  Den röda tråden är att budgeten ska rusta oss för framtidens utmaningar genom arbete och utbildning. Genom en rad förslag ska skolorna stärkas och kommunens konkurrenskraft bli ännu bättre. Kulturlivet ska ges förutsättningar att leva och blomstra, fritidsgårdarna ska kunna hållas öppna och våra äldre ska få en värdig vård och omsorg.

Vi prioriterar jobben främst och kan konstatera att vårt förslag ger 175 fler kommunala helårsarbetare, ett bättre stöd till näringslivet och utbildingar som rustar barn och unga för morgondagens utmaningar. För dig som vill läsa mer kan du göra det på Lunds arbetarekommuns hemsida.

Funderingar om vi, dom och människosyn

Vi och dom. Eller vi tillsammans. Två helt olika utgångspunkter för hur man vill se på sin omgivning och samtid – och gemensamma framtid. Med ett klubbslag bestämde Kommunstyrelsens borgerliga majoritet att säga upp avtalet med Lunds Integration-Främjande Samarbetsorganisation (LIFS), och därmed deras bidrag om 600 000 per år.

Pengarna har gått till deras radio- och TV-station samt ge ut en tidning. Genom radio, TV och tidningen har de skapat en länk mellan olika grupper i samhället och på så sätt varit ett ansikte utåt för integrationspolitiskt arbete i Lunds kommun. En länk mellan nysvenskar från världens alla hörn och infödda. En länk mellan vi och dom. Ett vi. Detta är något som de flesta borde se som en värdefull verksamhet kan man tycka.

Men efter nära en timmes diskussion, där vårt yrkande om att starta en utvärdering och förbättrad dialog för hur man skulle arbeta framöver, dessvärre föll, framkom inget konstruktivt. Det framkom inte heller på vilket sätt det skulle främja integrationen eller dialogen mellan LIFS och kommunen att säga upp avtalet och dra in ersättningen.

Vi föreslog att Lunds kommun inte skulle säga upp avtalet utan istället i lugn och ro tillsammans med företrädare för LIFS och även andra integrationsfrämjande föreningar se över hur det integrationspolitiska arbetet ska bedrivas framöver. Att det vore bättre att först utvärdera och sedan ta ställning till hur man ville gå vidare med avtalet. Och att en sådan diskussion måste föras i en dialog med berörda föreningar.

Men istället framfördes synpunkter om att ”det har visat sig att nya föreningar inte attraheras av LIFS” eller att ”det är falangstridigheter i organisationen”. Det är möjligt – men då gäller det att hitta en lösning på hur fler ska attraheras istället för att strypa en välfungerande verksamhet. För närradion och informationsverksamhet – som bidraget från kommunen ska bekosta – fungerar utmärkt.

Anledningen till uppsägningen måste då vara en annan. Men trots en lång diskussion var det ingen som riktigt satte fingret på det eller uttalade det. Men känslan av att en bister och mörk människosyn fick närvaro i rummet var påtalande. En människosyn som bottnar sig i ett vi och dom tänkande, där alla som inte är vi ska betraktas med misstänksamhet till dess att motsatsen har bevisats. Vore det inte bättre att istället utgå från att samhället är något vi alla bygger tillsammans och att den mörka, misstänkliggörande människosynen inte hör hemma i beslutsfattandets rum. Låt oss hoppas att den inte kommer tillbaka.

Kvinnors dubbla börda

För några decennier sedan dök de upp. Nyliberalismens domedagsprofeter som förkunnade att idén om välfärdsamhället var förlegad. Offentlig sektors tillväxt utmålades som ett problem och svenskarna utpekades som överkonsumerande fuskare. Bilden av den gemensamma sektorn som en ineffektiv, byråkratisk och frihetsbegränsande koloss satte sig i folks medvetande, även i socialdemokratiska läger. Sedan början av 1980-talet har politiker, oavsett färg, ansett att de välfärdens utgifter ska hållas under strikt kontroll. Genom att minska anslag och kostnadsuppräkningar har inflation och löneökningar gjort att resurserna till verksamhet har minskat. Lösningen på de problem detta förde med sig framställdes som självklar – markandsanpassning. Den fria marknaden blev ledstjärnan och konkurrensutsättning av offentlig sektor ett huvudnummer.
Konkurrens skulle skapa effektivitet och personalen skulle få det bättre. Kvinnorna, som dominerat den offentliga sektorn, skulle välja bland flera arbetsgivare och på så sätt pressa upp sina löner och arbetsvillkor. Men privata entreprenörer förstod snart att ska det skapas vinst i personalintensiv verksamhet är ett sätt att minska personalen. Och besparingarna skulle klaras genom effektivisering. Den offentliga sektorn var inte sen att följa efter. Man skulle ju konkurrera på marknaden. Så blev personalen reducerad till en kostnad att spara in på. Men med nedskärningarna kom stress, sjukskrivningar och känslor av otillräcklighet. Fram tonar en arbetssituation fylld av hårt slit kombinerat med krav på stor lojalitet. Som lök på laxen förs diskussioner om höjd pensionsålder och att fler arbetade timmar behövs. Många kvinnor inom vården, skolan eller omsorgen klarar knappt av att arbeta till sin 65 årsdag. Tunga lyft, skiftarbete, stress och en känsla av otillräcklighet förkortar ofta yrkeslivet med åtskilliga år. När röster för bättre löner och pensioner höjs bland de anställda blir motargumenten att så höga skattehöjningar mäktar vi inte med, det är för stora grupper, det blir för dyrt.
Resonemanget grundar sig i en syn på offentlig sektor som en stor kostnadspost, inte en tillgång. För de sjuka, äldre och svaga. För våra barn och ungdomar. För vår samtid och gemensamma framtid. Kvinnorna får betala dubbelt, både som anställda och som de som mest märker av den krympande offentliga servicen. Inom kvinnokollektivet har vi kärnan i dagens arbetarklass, precis som det alltid har varit. Vi har ett stort och viktigt politiskt arbete framför oss; att tydliggöra hur kvinnor drabbas i en värld där våra arbeten och våra löner ständigt ifrågasätts. Marknadskrafterna kan inte skapa det goda samhället. Vi måste föra fram en politik som sätter människan före marknaden, ingen annan kommer att göra det. Det är vår uppgift att hindra att dessa nyliberala idéer får permanent fäste hos det socialdemokratiska partiet och dess förtroendevalda.

Talskriveri

Sitter och skriver tal inför 8 mars. Om kvinnor och män, rättvisa och jämlikhet som trots att det borde vara en självklarhet är så långt borta. Passar på att lyssna på en av mina personliga favoriter.