I en undersköterskas skor

I måndags anlände jag till huvudentrén på Sjukhuset i Lund för att följa en undersköterska i arbetet på neurologiska kliniken, avdelning 27. Spänd av förväntan och glad över möjligheten att få vara med ”på riktigt” och följa arbetet i verksamheten. Eftersom jag själv också har arbetat inom sjukvården tidigare var det också intressant på ett mer privat plan att återkomma till handsprit, hårda golv och sjukvårdsmiljön.

Nu är det förstås inte så att politiker som går med arbetar i verksamheten – det har vi ju ingen utbilning för – men visst får man en känsla av att vara mitt i det – en känsla man definitivt inte kan få på samma sätt genom en föredragning eller en tjänsteskrivelse. Så är det bara.

Avdelningen var fullbelagd. Det var mycket folk i korridorer och uppehållsrum. Längs väggar och i olika prång och gatt stod vagnar, rullstolar, stolar och en del arbetsredskap. Det var absolut inte rörigt – tvärtom – var sak verkade ha sin plats och det fanns en tydlig organisation över arbetet och vem som gör vad och när. Inte helt förvånande givetvis. Precis som det inte var förvånande att arbetstempot var högt. Att vårdpersonalen är igång precis hela tiden under ett arbetspass och att dagen fylls av ständiga prioriteringar över vilken uppgift som måste göras först för att schemat ska gå ihop. Att sjukvård handlar om så mycket mer än mediciner och plåster. Det handlar om möten med människor. Möten som kan vara fyllda av glädje men också av ångest. Möten som måste få ta den tid som krävs – det är ingen industriell verksamhet det handlar om. Personalen gör ett kanonjobb och behåller stämningen på topp trots att år av nedskärningar i verksamheten med allt vad det innebär. Jag är glad över att jag fick den här möjligheten och tänker ta den igen när tillfälle ges och rekommenderar varmt andra att göra detsamma.